Helgläsning: Ett möte med Australiens kabarédrottning

KABARÉ. Ella Filar är en minst sagt annorlunda dramatiker, verksam i Australien, där hon blivit kallad “Kabaréns drottning”.  Jytte Holmqvist träffade henne för ett samtal om livet, skapandet och scenkonsten.

Livet är inte en scen, det är en foajé. (Ella Filar)

Ella Filar är en okonventionell dramaturg och dramatiker som kallats ”Kabaréns drottning”. Hon inspireras i sitt konstnärskap av Kurt Weill, Bertolt Brecht och bröderna Grimms sagor, men hon berättar sina historier från ett annorlunda, kvinnligt perspektiv.

Tack för att du tog dig tid att träffa mig med så kort varsel. Du har polsk bakgrund men din pappa var katolik. Han lämnade prästyrket bakom sig för att bli gynekolog. Du har kallat din mamma en judisk-polsk prinsessa. Hur påverkas du av ditt judiska påbrå som konstnär och person?

— Jag hade ingen aning om att min mamma var judisk tills jag kom till Australien vid 16 års ålder. Jag klev av båten och min familj skrattade, grät och kramade om varandra om vartannat. De ropade “Mazel tov!” och jag sa “Okej, Mazel tov”” och vi återförenades — min nyfunna familj och jag.

Hur hamnade du i Melbourne?

— Pappa dog i en bilolycka i Polen, 1968. Mamma blev alldeles förkrossad. Efter kriget tog hon sig till Australien för att återförenas med min mormor som var mycket kontrollerande men en stark och imponerande matriark! Eftersom hon var så stark som kvinna förstod jag mig länge inte på feminismen som rörelse — jag var redan övertygad om att kvinnor var starkare än män. Så när jag kom till Australien hade jag svårt att förstå varför anglosaxiska kvinnor var tvungna att kämpa för sina lika rättigheter i samhället.

Så din mamma var inte praktiserande judinna på hemmaplan?

— Nej inte alls. Och mormor som väntade på oss i Melbourne var en skeptisk kvinna som ifrågasatte religionen. Men eftersom min pappa var före detta präst och mamma älskade honom döptes vi och vi gick i kyrkan varje söndag och firade jul varje år. Jag blev smått besatt av prästen som kom för att välsigna maten till jul. Jag ville alltid dyka ner under hans kaftan för att kolla om det rörde sig om en man eller en kvinna (hon skrockar vid minnet).

— Men för att återgå till din fråga om min judiska bakgrund så går nästan alla mina sånger i moll och mina barn är ENASTÅENDE! De kommer alltid först, före allt annat, inklusive min teater. Blod är tjockare än vatten. Detsamma kan sägas om borsjtj.

Du har kallats Melbournes kabaré-drottning. Finns det ett djupgående intresse för teater och skådespel inom din familj som har inspirerat dig i ditt teaterarbete?

— Min mamma var ett levande bevis på att livet kan liknas vid en teaterscen (”life is a stage”). Hon var en ”drama queen” som skrev pjäser. Hon blev extra besatt av en av de pjäser hon skrev och bestämde sig för att omvandla den till film. Det var en mycket smart historia om tvillingar som skildes åt vid födseln. Den ena blir tiggare och den andre kung. Mamma lyckades få en rik krösus att sponsra projektet så ett antal tonårstvillingar provspelade för rollen (ett par av dessa tvillingar visade sig vara bröderna Kaczyński  — varav den ene senare blev borgmästare i Warszawa!). Mamma spelade även piano och skickade mig till Warszawas musikhögskola. Så mitt liv var fyllt av musik och showbiz. Kyrkans ritualer (den största showbiz-sessionen någonsin!) och pappas orgel påverkade mig också rent musikmässigt och jag älskade klassisk musik. Men trots detta fattade jag intresse för polsk kabaré. Jag började gå ut med killar, började dricka och frekventera polska stodolas; studentföreningar som visade kabaréer.

Vad gör sagor och kabaré till en så ofta lyckad kombination?

— Kabaré är en unik genre. Den är subversiv eftersom den kombinerar poesi med det profana. Kabarén speglar såväl de synliga som de illusoriska sidorna av verkligheten. Det är både fantastiskt och magiskt. Sagornas värld är även den magisk — allt kan hända — människor dör och återvänder som andar eller spöken, människor får djuriska egenskaper och vice versa. Det är precis likadant som i ”dreamtime”-berättelserna hos Australiens aboriginer. Både sagor och kabaré har en djurisk, hednisk kvalitet som lyfter fram de bisarra sidorna av vårt mänskliga tillstånd. Jag tror också att jag själv kände att kabaré var ett motgift till religionen.

Kan du återigen berätta hur och varför du började engagera dig för teater?

— Min första pjäs handlade om min mormor och hette The Mother (1976). Det var en typisk mörk historia om en mamma, en son och en slyna och jag kallade den The Mother, the Son and the Bitch. Jag bearbetade pjäsen ytterligare och den omvandlades till Narky Types in Limbo (2016). Och innan dess hade den blivit MetaWHORE (2015).

Vad tilltalar dig inom teatervärlden och hur kommer det sig att du valt en karriär bakom istället för framför scenen?

— Jag framträdde först själv och spelade mina egna karaktärer eftersom jag inte hade någon annan. Så det rörde sig om en ”one-woman” snarare an ”one-man”-show. Men det är mycket mer effektivt för mig att förmedla mina tankar när jag ger andra en röst på scenen. Dessutom har jag en ganska stark polsk accent, och man kan ju inte effektivt skildra många olika rollfigurer om man alltid låter polsk. Och sist men inte minst trivs jag verkligen i andra människors sällskap. Jag är i grund och botten en social och utåtriktad person och behöver bolla tankar med andra. Jag är även öppen för att improvisera och har inget emot att mina pjäser förändras till viss del under skådespelandets lopp. Jag är öppen och flexibel när det gäller mina egna manus. Men när det handlar om att skriva låtar måste jag vara ensam — och jag är dessutom en total kontrollfreak.

Du har en unik och spännande teaterstil, är öppen för nya trender samtidigt som du behandlar allvarliga teman och låter dina rollfigurer leverera djärva repliker syftande till vårt moderna samhälle. Hur skiljer du dig såväl tekniskt som berättarmässigt från andra dramaturger här i Melbourne?

— Jag var inte medveten om att jag var annorlunda än andra teaterförfattare (skratt). Men kanske är jag det, i det avseende att jag inte försöker förändra världen. Mina skådespel kommenterar politiska händelser från ett mer övergripande perspektiv. Man kan läsa om rena nyhetshändelser i tidningarna. Jag håller snarare med min vän, den sudanesiska sångerskan Ajak Kwai (även hon har intervjuats for Opulens). Hon brukar säga: “Om du vill förändra världen, ta en titt på dig själv i spegeln”. Och jag har själv en tendens att säga: “Självkännedom är dåliga nyheter!” Alla problem som existerar inom ett sjukt samhälle bär vi inom oss. För mig är det viktigt att vi ger uttryck för och delar de trauman och stressyndrom som finns i vårt samhälle, med andra människor. Det är en renande handling och upplevelse. Om vi förhåller oss öppna och ärliga kan detta leda till förändringar. Så, även om mina pjäser inte handlar om att förändra världen är jag öppen och optimistisk beträffande tanken på förändring även på ett personligt plan. Det är det som driver mig.

Har du ett huvudsakligt budskap som du vill förmedla till dina åskådare?

— Jag behandlar ofta dysfunktion som ett personligt tema men detta speglar sociala och politiska problem i allmänhet. Vissa rollfigurer återkommer i mina pjäser men i olika skepnader:  Slaktaren, grisbonden, kommissarien, Fader F (”the father”), den gamla kvinnan (som har sex med en gris), fjärilsmamman (”the mother moth”), den gamla kärringen (”the grandmother”), slynan (”the bitch”), modedesignern, den konceptuelle konstnären, mamman/ dottern, den vilda ungen (”the wild child”), punkgrabben (”the punk kid”), kaffeexperten (”the barista”), den förlorade sonen (”the prodigal son”)… Alla dessa rollfigurer är stereotyper fast de är delvis baserade på min egen familj — en dysfunktionell, mördande, ibland incestuös men kärleksfull folkhop. För att åter citera mig själv: “Jag är inte främmande för det dysfunktionella, minskat medvetande och nedsatta kroppsfunktioner.”

— Jag har inget särskilt budskap till mina åskådare: Det handlar om att vara i ögonblicket och dela detta. På den tiden när jag undervisade moderna kabarékurser i Melbourne gjorde jag det inte bara för att få det att gå ihop rent ekonomiskt för mig själv men även för att jag älskade att undervisa. I slutändan ville jag att lektionerna och vad eleverna lärde sig skulle leda till en ny föreställning. Jag försökte få mina elever att leva i ögonblicket och vara en med sin egen kropp. Jag brukade säga “Försök inte få det rätt, försök bara få grepp om det hela”. Med det menade jag att man inte ska låta rädslan att inte göra saker rätt hindra en från att göra något som kan vara både roligt och extremt befriande.

— Jag tror inte alla som ser mina föreställningar helt fattar vad det handlar om. Men det rör sig alltid om en inre resa trots att det på ytan inte nödvändigtvis är en konventionell historia. Publiken underhålls och är engagerad. Jag är säker på det. Jag ser till att mina pjäser funkar såväl visuellt, som intellektuellt och känslomässigt genom att använda mig av levande musik, smarta texter, kostymer och rörelser. Mina åskådare engageras på många olika nivåer och allt är i allmänhet mycket lekfullt. Alla är involverade, även som voyeurer. Skratt och humor är en stor del av det hela — det får spänningar att släppa och gör människor mer mottagliga.

Vilken föreställning är du mest nöjd med hittills och varför?

— Jag är mest nöjd med min senaste pjäs (White Hat Hackers), framför allt den första versionen som hade en fantastisk infödd skådespelare — Greg Fryer. Men min första föreställning, Ashes, var nog min mest komplexa och kraftfulla show. Det är mycket intensivt med anspelningar på Oidipusmyten. Pjäsen utspelar sig i en förtryckande och hotfull miljö full av politiska och personliga fördomar. Det skulle kunna vara Tyskland under andra världskriget, den 30-åriga Stalinistregimen eller vår nutida Trump-påverkade era.

Vad fick dig att skriva ditt framgångsrika skådespel “White Hat Hackers” och varför detta namn?

— Det var en av mina skådespelare som kom på det. Den tidigare versionen av pjäsen var Raising ‘Ell (2017). Den första versionen hade låtar men ingen huvudperson. Pjäser är alltid mycket starkare om man har en mänsklig huvudperson. Så jag utvecklade den till nästa nivå genom att lägga till ytterligare en karaktär – Craig Slist – en kille som fastnat i en mojäng konstruerad av ett moderkort och andra datorkomponenter. Namnet White Hat Hackers kom vi på när vi drog en parallel mellan datorhackning och terapi. Vi diskuterade hur terapeuten under missbruksterapi rotar runt i ditt huvud för att komma åt djupt begravda rädslor och fobier.

White Hack Hackers har av den begeistrade pressen beskrivits som en “black comedy cabaret show” som är en satir över vår nuvarande besatthet av allt nätbaserat och hur detta kan ta över våra liv. Pjäsen har kallats en “Kabaré med stort K”. En av låtarna (“Dear Lord Internet”) lyder som en agnostisk bön: “Dear Lord who contrives some mind blowing contradictions. You restore sight and sound then strike us dumb and blind. Grant me release from social media addictions. Help me reboot my spirit; Rewire my disaffected, bug infected mind.” Kände du på dig när du skrev pjäsen att den skulle bli en så stor hit?

— Jag tänker aldrig på framgång; jag vill att mina skådespel ska få människor att tänka efter. Lyckas jag skapa en show som resonerar med människor är det en succé. Men det är klart att en full salong är suveränt.. Jag älskar utsålda shower!

Blir en bra dramatiker bättre med åren, precis som ett gott rödvin?

— Ja absolut, om du inte fått demens innan dess (skratt).

Dina pjäser har iscensatts på flera teatrar i Melbourne: La Mama Theatre, The Courthouse Theatre, Butterfly Club, Malthouse Theatre, osv. Vad är den bästa teaterlokalen och varför? Föredrar du mer intima lokaler för din teater?

— Jag föredrar mindre teaterlokaler. Vid en del tillfällen har jag erbjudits en möjlighet att framföra mina skådespel på större teatrar som Malthouse eller Chapel off Chapel (vilket jag givetvis hoppade på) men det var en verklig utmaning. Mitt arbete kräver intimitet — jag kan inte helt uppnå detta när det finns ett fysiskt avstånd mellan scenen och publiken.

Hur skulle du beskriva en perfekt publik?

— Den som skrattar högt. Och gråter tyst. Det sägs att man inte kan höra ett leende. Och ändå kan man höra tyst gråt. Jag gillar ironi. En av de pjäser som påverkade mig mest när jag först började skriva teater var Lindsay Kemps Flowers (1974). Jag var helt begeistrad och omedelbart engagerad i teatervärlden. Och Barrie Koskis Dybbuk (1993) influerade mig i lika stor utsträckning. Vid båda tillfällena grät jag tyst under en lång tid.

Du har bott i Australien under flera årtionden: Är det någon särskild fråga inom samtida australisk politik som du vill behandla i dina pjäser?

— Jag tar upp mer specifikt australiska politiska frågor i Election Syndrome (2013) som förhåller sig kritiskt till hur val går till här. Newsflashes (2013) är också kritisk till australisk politik och behandlar teman som klimatförändringar, Medicare (hälsa), The Gonski Report (utbildning), och såväl inhemsk som flyktingpolitik. Ämnen som behandlas i både Krash Test Kulture (2010) och Dingo’s Baby (2011) är otvetydigt australiska. För att citera Aussie,  en inhemsk rollfigur i Dingo’s Baby: “Australians, when you sing ‘We Are Australian’, what the bloody hell are you? Indigenous or imported: what if we’ve all been stolen?”

— Men samtidigt som jag säger detta är det mesta jag gör inte så mycket problembaserat som folkbaserat. Med det menar jag att människor kommer före problem. Det är människor som har problem. Och dessa problem har skapats av människor. Så om vi lyckas komma människor in på djupet kan vi kanske lyckas förstå oss på en del av dessa frågor eller problem.

Vilken pjäs jobbar du på just nu?

— ”Livet är inte en kabaré!”  Och undertexten lyder: “så du behöver inte komma, gamle vän.” Huvudpersonen ”The Grim Rapper”   självmords-rappar för fulla muggar och tre av innerstadens hemlösa är hans perfekta publik.

Denna intervju kommer att publiceras i ett svenskt nätbaserat kulturmagasin. Har du varit i Sverige och tror du att svenska åskådare skulle kunna engageras lika lätt i dina pjäser som den australiska publiken?

— Det är en bra fråga: Svenskar sägs vara väldigt coola och självständiga. Och min teater är ångande het och involverande. Men var inte Bergman svensk? Jag älskar Bergman-filmer, som Persona. Jag har sett alla hans filmer. De är kyliga på utsidan men bränns på insidan.

Din son är aktiv som samhällskommentator i Tyskland och uttrycker sina åsikter på en rad webbplatser. Denna talang lär ha gått i arv från dig, eftersom du är en förstklassig diktare och poet: du slänger dig med snabba, underfundiga och kloka uttryck och ordvitsar. Skulle du kunna tänka dig ta dina pjäser till andra länder, till Europa?

— Han är mycket mer vältalig än jag. Han är mycket mer polerad. Jag är bara polsk (He’s much more polished. I’m just Polish). Det gör jag gärna. En engelsk teater i Berlin erbjöd mig en gång ett chans att iscensätta en av mina pjäser där. Jag borde ha hoppat på det erbjudandet men förhoppningsvis kommer det fler chanser.

Stort tack, Ella, det var ett nöje att få tala med dig och höra mer om ditt arbete och din livshistoria. Lycka till med alla kommande projekt!