FILM. Varje månad presenterar Opulens en essä av Filip Hallbäck där han, i ett folkbildande syfte, fördjupar sig i en enskild film. Först ut är hans text om filmklassikern “Paradisets barn” av Marcel Carné.
Under 1930-talet frodades en specifik stil i den franska filmen som kom att kallas för poetisk realism. Litet förenklat kan man säga att man skildrade hårdkokta verkligheter i sjaskiga miljöer, men med en poetiskt skimrande utblick. I centrum för detta stilistiska grepp fanns tragikomiska rollfigurer som på varierande vis var dömda att misslyckas, även om man som åskådare kunde ana hopp någonstans. Den poetiska realismen kännetecknades av långa tagningar, vars bildspråk lånade element från surrealismen och impressionismen, för att stärka ”drömska” (läs: vackra) intryck i en ”realistisk” (läs: melankolisk) tillvaro – något som i sin tur avspeglade rollfigurernas inre förhöjda känsloregister.
Händelseförloppen är mästerligt iscensatta med detaljrikedom.
En av de mest framstående företrädarna för den poetiska realismen var Marcel Carné, som i samarbete med manusförfattaren Jacques Prévert gjorde sina främsta filmer, däribland Dimmornas kaj (1938), Dagen gryr (1939) och inte minst Paradisets barn (1945). Den sistnämnda – som är en hyllning till den franska teatertraditionen – producerades i Paris under Nazitysklands ockupation och uppnådde kulmen på den poetiska realismen. Den blev inte ”bara” en enorm publiksuccé i det befriade Frankrike, utan i efterhand har den blivit ansedd av flera filmkritiker som en av de bästa filmer som någonsin gjorts.
Paradisets barn handlar om tre män som alla förälskar sig i en och samma kvinna, den frisinnade och charmerande kurtisanen Garance (Arletty), en rollfigur som av många filmvetare tolkat som en symbolgestalt för den bitterljuva drömmen om det fria Frankrike. Hon uppvaktas av mimaktören Baptiste (Jean-Louis Barrault), skådespelaren Frédérick Lemaître (Pierre Brasseur) och brottslingen Pierre François Lacenaire (Marcel Herrand) i 1840-talets paristiska teatervärld på Brottets Boulevard. Även om den här filmen – vars komplexa berättarnivåer påminner om en 1800-talsroman – är tre timmar lång går tiden förvånansvärt fort. Dialogerna har en skönlitterär klang och händelseförloppen är mästerligt iscensatta med detaljrikedom.
Min tolkning av teaterns närvaro i Paradisets barn är att den fungerar som en samlingsplats för människors flyktiga fantasier
I egenskap av filmvetare är Paradisets barn tacksamt att ha som föremål för analyser, särskilt utifrån berättarteoretiska och filmhistoriska infallsvinklar. Den här filmen tog 18 månader att producera, mot bakgrund av Nazitysklands utbredning över Europa under andra världskriget och deras järngrepp om Frankrike. Fotografen Alexandre Trauner och kompositören Joseph Kosma var båda judar och tvingades att leva undangömda, men var ändå involverade i filmproduktionen genom att de förmedlade sina idéer och synpunkter genom mellanhänder. En av huvudrollsinnehavarna visade sig vara en pronazist, som flydde till Tyskland. Inspelningen inbegrep över 1 500 statister och ett scenbygge av en fransk films största kulisser någonsin (bland annat ett gatuavsnitt på 400 meter).
När Paradisets barn lanserades marknadsfördes den som fransk films motsvarighet till Borta med vinden
Under ockupationen utsattes filmindustrin för censur och fick aldrig förmedla några som helst explicita politiskt laddade eller demoraliserande budskap, vilket placerar Paradisets barn än en gång i ett fascinerande ljus. Min tolkning av teaterns närvaro i Paradisets barn är att den fungerar som en samlingsplats för människors flyktiga fantasier (i verkligheten utanför biosalongerna pågick ett militariserat förtryck med ideologiska förtecken). Oaktat vars och ens klassbakgrund fick alla tillgång till teaterupplevelser, något som i sin tur avspeglar hur alla invånare plötsligt befann sig på samma avgrund och tillsammans blickade mot en alternativ värld. Själva filmtiteln syftar på de översta åskådarplatserna där de fattiga satt och fick se teater.
När Paradisets barn lanserades marknadsfördes den som fransk films motsvarighet till Borta med vinden (Victor Fleming, 1939), men med åren har den vuxit av egen kraft. Snarare är det så att flera internationellt hyllade filmer långt senare i viss mån påminner om Paradisets barn, till exempel Sista tåget (François Truffaut, 1980) och Cinema Paradiso (Giuseppe Tornatore, 1988). Liksom Paradisets barn tematiserar dessa filmer den betydelse som teater- respektive biografer har för främjandet av människors gemenskap. Skillnaden är att Paradisets barn har en mycket specifik historisk dimension, som de två övriga filmerna saknar, och det gäller inom vilka omständigheter som Paradisets barn producerades.
info@opulens.se
