ESSÄ. Filip Hallbäck reflekterar över bisexuell representation i spelfilmer och lyfter fram Stephen Sommers film Mumien. En Hollywoodfilm med stor följarskara som dyrkar den för dess aura av bisexualitet.
Jag såg Eva Belings viktiga och mycket ambitiösa dokumentärfilm Fördom och stolt – en svensk queerhistoria på Folkets Bio i Växjö. Med hjälp av rikt arkivmaterial och intervjuer tecknar hon fram bilden av den queera representationens synliga (och ”osynliga”) närvaro i svensk filmhistoria. Efter att ha sett Fördom och stolt var jag givetvis både upprymd och imponerad, till den grad att jag kände mig inspirerad till att skriva något som behandlar sexualitet och film. Jag skulle helt enkelt vilja ta vid där Belings film slutade, men fortsätta på mitt eget spår.
Vad vill jag då skriva om? Sakta men säkert inser jag att jag länge har saknat att få läsa texter som handlar om bisexuell identitet, främst eftersom jag själv tillhör den gruppen. Men framför allt därför att det inte finns särskilt mycket skrivet om just bisexuellas relation till film. Jag påminns om Toni Morrisons berömda anförande: “If there’s a book that you want to read, but it hasn’t been written yet, then you must write it.” (Detta yttrades enligt The Concinnati Enquirer i ett tal som Toni Morrison höll vid Ohio Arts Council år 1981.) Morrisons insiktsfulla citat sätter fingret på min motivation till att författa den här essätexten. Ingen kommer att skriva den här texten åt mig. Det finns en enskild film som jag gärna vill lyfta fram, och det är Mumien (Stephen Sommers, 1999). Den betraktas numera som en av de största kultfilmerna – kanske till och med den största – hos den bisexuella publiken som någonsin producerats i Hollywood.
Ända sedan dess premiär har Mumien åtnjutit växande kultfilmsstatus hos bisexuella kretsar (åtminstone i USA) på internet i allmänhet och på sociala medier i synnerhet såsom mikrobloggplattformen Tumblr. I egenskap som bisexuell själv blev jag givetvis nyfiken, så fort jag fick kännedom om bisexuella kretsars omhuldande av den här filmen och kunde omedelbart förstå varför efter att ha sett om den för första gången på flera år.
Som bisexuell kan jag säga att det är svårt att bestämma sig vem av Rick eller Evelyn man ”blir kär i”
Sommers’ version från 1999 är genre-överskridande, och blandar friskt action, äventyr, romantik, komedi och skräck. Den skojfriska tonen är något som förstärks av Brendan Frasers och Rachel Weiszs briljanta gestaltningar. Mumien blir som att bevittna en audiovisuell lek med både stereotyper och äventyrsgenren. Frasers spjuveraktiga tolkning av den före detta soldaten Rick O’Connell görs med en välgörande självdistans, medan Rachel Weisz porträtterar sin skarpsinniga men smått vimsiga Evelyn Carnahan med en ljuvligt sofistikerad framtoning och god tajming. Fraser och Weisz tar inte sig själva på alltför stort allvar utan det finns en genuin glädje i deras spel som smittar av sig rakt igenom. Det är som att båda leker med stereotyperna av en typisk amerikansk machohjälte respektive en engelsk salongsintellektuell. Som bisexuell kan jag säga att det är svårt att bestämma sig vem av Rick eller Evelyn man ”blir kär i”, eftersom båda gör sig lika attraktiva och aldrig överskuggar varandra. Man vill ha båda två samtidigt.
Det finns en sexuellt laddad energi närvarande rakt igenom
Det intressanta med Mumien är att varken Rick O’Connell (Brendan Fraser) eller Evelyn Carnahan (Rachel Weisz) är uttalat bisexuella. Inga explicita iscensättningar av bisexuella handlingar förekommer överhuvudtaget (hur nu det skulle se ut, men det är en annan diskussion). Inga romantiska eller erotiska inslag som skildrar bisexualitet, aldrig ens suggestivt. Ändå har filmen lyckats nå en bred följarskara, som dyrkar den för dess aura av bisexualitet som man som bisexuell kan ”se” och ”känna av”. Det finns en sexuellt laddad energi närvarande rakt igenom, men vad består denna energi består av? Jag tror att ett viktigt svar på den tolkningsmöjligheten återfinns i just filmens lekfulla humor.
Bisexuellas omhuldande av just den här filmen handlar också om en mer omfångsrik kontext. Två väsentliga aspekter handlar om dels den historiskt sett frånvarande separatistiska organiseringen bland bisexuella (jmf gayrörelsen), dels den bristande (synliga) representationen av bisexuella i populärkulturella produktioner. Många gånger har vi bisexuella dessutom utsatts för vad man kallar för ”bisexual erasure” (eller ”bi-erasure”), som är en utplåningsstrategi mot den bisexuella existensen. Den utövas flitigt av såväl hetero- som homosexuella och går ut på att osynliggöra, ignorera, förfalska eller omförklara representationen av bisexualitet. Vår identitet blir inte respekterad, vi saknar vår egen plats och bristen av representation i mediala sammanhang underlättar inte. Marginaliseringen av oss bisexuella skapar behovet av att skapa ett eget rum för att söka både tröst och stärkt självkänsla. I förlängningen blir det rummet en dröm om en annan värld där vi odlar vår egen kultur. I den passagen blir perceptionens makt och möjligheter framträdande.
Mot ovan nämnda bakgrund statuerar Mumien ett exempel på en omstörtande kraft: nämligen möjliggörandet till motstånd till idén om att queer representation alltid måste vara synlig för att existera. Att det finns ett radikalt värde i att låta åskådaren själv fantisera fram något som inte fanns där planerat i filmen ursprungligen, och att detta värde har förvaltats inom en grupp, i det här fallet bisexuella, som ”ser” något annat än vad som uttryckligen finns där från första början. I den synen inrymmer även drömmen om en annan tillvaro än med den vi bisexuella lever och verkar i. En dröm vi ser, men inte kan röra. Om vi bisexuella inte hittar tillfredställande representation, skapar vi den själva genom det vi ser och hör.
info@opulens.se
