RECENSIONER. Det finns all anledning till att bevara och vidareutveckla filmkritiken i Sverige, anser Filip Hallbäck, apropå TT:s besked om att skrota filmrecensionerna. Han förklarar också varför vi behöver kvalificerade filmrecensioner.
Kultur är hjärtat i en levande demokrati, men dess hjärtslag är just de kritiska perspektiven. Som människor är vi inte bara biologiska och sociala varelser, utan också kulturella. Utifrån den insikten behövs en förmåga att reflektera och analysera djuplodade frågeställningar kring vad vi skapar. När jag nämner “kritik” betyder det inte att man nödvändigtvis behöver “leta efter fel”, utan snarare att man skapar distans till olika företeelser. De kritiska perspektiven inom humaniora har en kraft som exempelvis medicinska och naturvetenskapliga discipliner saknar.
I juli kom beskedet att TT vid årsskiftet ämnar skrota filmrecensioner, på grund av sjunkande efterfrågan hos lokalpressen. Det innebär att större del av landets lokaltidningar inte längre kommer att ha filmrecensioner. Istället för filmkritik avser TT att satsa resurserna på nyhetsbevakning på just film och tv.
Det här beskedet har flera dagstidningar uppfattat som negativt, däribland Maria Domellöf-Wik, filmredaktör på Göteborgs-Posten, som menar att det har skett en förskjutning i samhället där kritiken åsidosätts till förmån för renodlad kommunikation. Även Skånska Dagbladets kulturredaktör Gunilla Wedding påpekar att nyhetsbevakning och recensioner är två helt skilda typer av material. Det sistnämnda handlar om konsumentupplysning. Eva Essén, VD på Triart film, och Jan Göransson, presschef på Svenska Filminstitutet är inne på liknande linje. Filmrecensioner är viktigt för att publiken skall få kännedom om nya filmer, men också för att bredda och fördjupa diskussionen kring filmens roll i ett samhälle.
En oroväckande konsekvens på sikt, om filmkritiken försätts i denna utvecklingsriktning, blir att kritiska perspektiv långsamt nervärderas inom allt fler rum och sammanhang
Hur hamnade vi här egentligen? Kan det vara så att humaniora i allmänhet och filmkunskap i synnerhet än en gång inte betraktas som “riktig” kunskap? Att filmkritiker inte ses som “riktiga” jobb? Att bildning bedöms som något elitistiskt, konservativt och dåligt? Eller som en lyxhobby hos de privilegierade? Eller som något vi helt enkelt inte vill låtsas om? Kan det vara så att film – till skillnad från litteratur, bildkonst och musik – fortfarande anses vara en förhållandevis “ny” medieform, fastän den har över hundra år på nacken?
En oroväckande konsekvens på sikt, om filmkritiken försätts i denna utvecklingsriktning, blir att kritiska perspektiv långsamt nervärderas inom allt fler rum och sammanhang. Det leder i sin tur till att det offentliga samtalet om film riskerar att domineras av en massa tyckande av vem som helst istället för reella kompetenser inom film. Proffstyckare erövrar allt större plats i ett debattklimat, där gedigna sakkunskaper får allt mindre värde.
Bland de senaste illustrativa exempel på detta skedde i år i samband med debatten om Hogir Hiroris dokumentärfilm Sabaya (2021), efter nättidskriften Kvartals granskning om filmens sanningshalt. Filmdebatten handlade om distinktionen mellan undersökande journalistik och dokumentärt berättande i en svensk kontext är dokumentärfilm är en etablerad berättarform. Debatten nådde förmodligen sitt intellektuella bottennapp när Kvartal påstod att ”manipulerade” dokumentärer i Sverige i själva verket var ett arv från 68-generationens ”inställning till sanningen”, med Stefan Jarl i spetsen. Som filmvetaren Hynek Pallas påpekade, hade Kvartal då nog inte hört talas om 1920-talspionjären Robert Flaherty (som brukar kallas dokumentärfilmens fader).
Framför allt handlar det om det faktum att vi ser rörliga bilder överallt i vår vardag, alltifrån Youtube-videos till visningar på filmfestivaler
Eller för den delen Kristina Hultman på Aftonbladet (december 2020) som ondgjorde sig över Netflixs serie Den osannolike mördaren som handlade om ett fiktivt mord på Olof Palme. Hon skrev bland annat “trenden att öppet fiktionalisera verkligheten inleddes nån gång under det sena 00-talet och gränserna för vad som är möjligt att göra i dramafabriken har sedan dess bara kommit att förskjutas mer och mer.” Som filmvetaren Tommy Gustafsson genmälde i sin replik till Hultman: “faktum är att film- och tv-bolag har fiktionaliserat historien sedan filmen uppfanns i slutet av 1800-talet. Detta förfarande är alltså inget nytt och därmed går det att ifrågasätta Hultmans alarmistiska perspektiv eftersom publiken under mer än hundra år har lärt sig att skilja på fiktion och verklighet i film- och tv-mediet.”
Det finns alltså all anledning till att bevara och vidareutveckla filmkritiken i Sverige. Framför allt handlar det om det faktum att vi ser rörliga bilder överallt i vår vardag, alltifrån Youtube-videos till visningar på filmfestivaler. Film (eller rörlig bild) är ett av de mest revolutionerande medierna under hela 1900-talet, vars historiska utveckling är en fascinerande resa som inkluderar aspekter som ideologiska bevekelsegrunder, produktionslogiker, teknologier, målgrupper, enskilda aktörer (regissörer, manusförfattare, producenter, skådespelare, etc), nationella kontexter och förhållande till samhällsutvecklingen i övrigt bortom filmindustrins fyra väggar.
Precis som att litterära texter kräver en läsförståelse behöver filmtittande kännedom om filmmediernas språk, men det förutsätter en respekt för film som konstform. Den respekten måste i sin tur baseras på kunskap.
info@opulens.se
