FILM. Varje månad presenterar Opulens en essä av Filip Hallbäck som fördjupar sig i en enskild film i ett folkbildande syfte. Den här gången handlar det om en animerad kortfilm, Jurij Norsteins “Igelkotten i dimman”.
En film som jag såg många gånger om och om igen när jag var barn var Jurij Norsteins filmatisering av den ryska folksagan Igelkotten i dimman från 1975. Den handlar om en liten igelkott som skall vandra till sin vän Björnen för att dricka te, äta hallonsylt och räkna stjärnor tillsammans, men Igelkottens färd dit blir mer händelserik än vanligt. I den täta dimman som täcker både skog och mark dyker den ena varelsen efter den andra upp, däribland en berguv, en hund och en vit häst. I kombination med Igelkottens inbillningar blir den ensamma vandringen genom dimman ett kusligt litet äventyr.
Framställningen är fjärran från Walt Disneys gulliga sagovärld.
Trots att Igelkotten i dimman är en kortfilm, betraktas den som en av de bästa animerade filmer som någonsin producerats. Hayao Miyazaki är en av många framstående filmskapare som inspirerats av Norsteins 11 minuter långa mästerverk.
Framställningen är fjärran från Walt Disneys gulliga sagovärld. Norsteins skildring är en sorts filmisk dikt, som omvandlar en enkel handling till en visuellt storslagen upplevelse och som inrymmer så många ögonblick av utsökt skönhet som överskrider beskrivningen.
Det finns en psykologisk dimension i berättandet om hur den ”vanliga” världen därute plötsligt blir främmande och obehaglig. Det finns en filosofisk dimension när Igelkotten sitter vid lägerelden, tillsammans med sin vän Björnen och tänker tillbaka på sin vandring genom dimman. Att det här är en barnfilm kan ha att göra med Igelkottens förundrade men ändå oskuldsfulla utblick gentemot omvärlden. Nyfikenheten hos ett barn som utforskar det obekanta.
Som barn kan man ha en enorm påhittighet som sedan går förlorad i vuxen ålder.
I efterhand kan man dra sina egna metaforiska slutsatser. När jag ser om den här filmen för första gången på flera år i vuxen ålder tolkar jag handlingen som att det handlar om att våga bege sig ut på en resa i det okända, utan hjälp av karta och kompass.
Om man skall komma någonstans måste man ibland lämna den trygga, upptrampade stigen och i stället våga se andra otaliga vägar som kanske leder till att man till slut ändå hamnar på samma plats men att man får nya perspektiv på tillvaron. Man behöver ett visst mod och tron på ett ljus som leder en genom dimman till vänskapen.
Filmens budskap kanske adresseras till vuxna, men jag undrar: varför skulle inte barn ha förmågan att tyda budskap? Den store filmskaparen Andrej Tarkovskij lär ha sagt att barn begriper hans filmer bättre än vuxna. Huruvida detta är sant eller inte går att resonera om fram och tillbaka, men den viktiga poängen är att den mänskliga fantasin inte är begränsad. Som barn kan man ha en enorm påhittighet som sedan går förlorad i vuxen ålder.
Min favoritscen i Igelkotten i dimman är när Igelkotten flyter längs floden och håller på att bli så blöt att den räds för att börja drunkna, men då hörs en mystisk röst som tillhör en stor fisk som hjälper den att komma i land. Händelseförloppet skildras till en ruggig musik, i kombination med att Igelkotten är den som syns flytande i mörkret. Trots att fisken hjälper Igelkotten finns ändå den där starka känslan av obehag, men kanske avspeglar det en annan innebörd: när hoppet känns förlorat, dyker räddningen upp när man minst anar det.
info@opulens.se
