FILMUTBUDET. En vanlig dag i veckan visas Doctor Strange and the Multiverse of Madness inte mindre än tio gånger på Filmstaden Storgatan i Malmö. Charlotte Wiberg funderar över hur utbudet egentligen ser ut på våra biografer.
Jag har aldrig tillhört dem som säger att film ska ses på bio. Den bästa presenten i mitt liv var när jag fick en VHS-spelare av min far och i dag sitter jag mest och streamar och vodar. Jag är lycklig när jag sitter med en bra film eller serie i laptopen i mitt knä, och ja, jag gör till och med ofta paus i tittandet. Om en kan lägga ifrån sig en bok med ett bokmärke i kan en pausa en film precis så mycket som det passar en.
Men liksom många andra återupptäckte jag efter att biograferna varit nedstängda ett tag under pandemin tjusningen i att sitta i en mörk salong med en stor bild framför sig. Det pratas mycket om huruvida biografen kommer att klara sig. Det tror jag den gör, även om vår kultiverade medelklass nu helst kombinerar besöket med att äta en snofsig måltid och dricka alkohol, hur okoncentrerat som helst.
Vad som oroar mig lite är emellertid utbudet. Medan ett mindre antal storfilmer tar upp extremt mycket plats och tid, och tränger ut andra filmer på repertoaren, går mellanskiktet av filmer runt på nästan alla biografer i stan (Malmö) och en liten klick ”udda” filmer visas med armbågen så att säga, så sällan och på så kort tid eller vid så märkliga tidpunkter att de närmast egentligen inte visas alls.
I skrivande stund, en torsdag, visas Doctor Strange and the Multiverse of Madness inte mindre än tio gånger på Filmstaden Storgatan. Därtill visas den på vår enda stora premiärbiograf Royal, och naturligtvis flera gånger på Filmstaden Entré och på Nordisk films biograf på köpcentrat Mobilia. Är inte det liiite, bara en smula overkill? Inte enligt Robert på Filmstaden som intygar mig att ”ifall en film planeras att visas så mycket som du säger så beror det på att publikintresset har visat sig vara stort och att detta antal visningar är nödvändigt”. Nu är klockan fem i åtta och 106 av de 134 platserna till åttaföreställningen av Doctor Strange… är lediga. Till halvnioföreställningen är 95 av 104 platser lediga och till nio är det 251 av 279. Publikrusning? Not so much.
Nej, jag har inget emot Marvelfilmer men hur skulle det vara med lite större mångfald? Drar mig till minnes hur jag i vintras såg nunsploitationfilmen Benedetta ensam i en salong på just detta Filmstadenkomplex – den visades endast på vardagseftermiddagar och naturligtvis ville pensionärerna hellre se James Bond. Benedetta visades i alla fall just då inte på någon av Malmös båda art cinema-biografer, Spegeln och Panora. Det vanligaste är annars att samma filmer valsar runt på alla biografer. Just nu visar Panora två egna filmer och Spegeln noll (undantaget de äldre filmer biografen också visar). Några filmer går bara på dessa båda biografer; resten på alla. Ändå finns det filmer som visas så blygsamt att det kan vara svårt att se dem. Så var det med den intressanta finska skräckfilmen Ruva, som försvann snabbt och innan dess bara visades enstaka gånger även om den gick på både Panora och Spegeln. ”Kommer det 0 eller ytterst få besökare från premiär har vi på Spegeln helt enkelt inte råd att låta filmen ligga kvar länge på repertoaren”, förklarar Pernilla på Spegeln för mig. Men kan en verkligen säga att en film ens ligger på repertoaren om den bara visas ett fåtal gånger? För min del blev resultatet att jag inte alls kunde se filmen, och jag undrar vad som hände med företeelsen ”publikarbete”. Vissa filmer kanske behöver en liten skjuts, jobbas på lite?
Nå. Jag ska inte gnälla alltför mycket. Jag är ju omgiven av ett stort filmutbud, om en till biograferna lägger alla streamingtjänster jag har. Kanske är det jag beskriver ett krisfenomen – jag hoppas i så fall att det går att komma förbi. För det är ändå lite synd att till exempel en såväl innehålls- som uttrycksmässigt högintressant film som ukrainska Reflection endast visas på en streamingsajt (Draken) och inte i salongerna, trots att den ger en viktig bakgrundsbild till kriget i Ukraina. Vi kommer som sagt nog fortsatt behöva våra salonger, men förhoppningsvis inte bara för blockbusters och lagoma mellanskiktsverk att avnjuta goda charkuterivaror till i Salong Deco på Spegeln.
charlotte.wiberg@opulens.se
