ZOMBIEKOMEDI. Med ett lite mer skarpslipat manus hade denna hipsterifierade zombiesatir jämte klimatupprop förmodligen kunnat roa på riktigt, skriver Karolina Bergström om The dead don’t die som har svensk biopremiär imorgon fredag.
The dead don’t die
Regi: Jim Jarmusch
Manus: Jim Jarmusch
Medverkande: Bill Murray, Cloë Sevigny, Adam Driver m.fl
Det börjar lovande när indiemästaren Jim Jarmusch tar sig an de levande döda i zombiekomedin The dead don’t die, som utspelar sig i en sömnig liten amerikansk småstad. Vi får genom spridda rapporter på knastriga radioapparater och flimrande tv-skärmar veta att oljebolagens hejdlösa utvinning av olja och naturgaser ur polernas skifferlager, så kallad fracking, har bidragit till polarissmältning vilket i sin tur fått jorden att ändra sin rotation. Plötsligt lyser solen när den inte borde det, både kor och katter beter sig konstigt, och det mest avvikande av allt – de döda börjar resa sig ur sina gravar.
Är det någon som ska ta sig an den numer smått utslitna zombiegenren är det Jarmusch, som redan snokat på arketypiska filmmonster i sin sirliga vampyrskildring Only lovers left alive från 2013. Hans långsamt hasande zombier är en behaglig återgång till tiden då de odöda inte var snabbare än vilket SJ-tåg som helst, och här bjuds dessutom på ett suggestivt svart moln av torkat blod varje gång någon får halsen rättmätigt avhuggen. Bäst av allt är nog Iggy Pops kaffesuktande zombie, som efter att effektivt ha mumsat på resterna av ett stackars kafébiträde styr kosan mot den lokala dinerns nybryggda kaffekannor för att bälga i sig, medan en annan nyuppstigen zombie hasande väser fram ett ”chardonnay!” för varje släpande steg. Här dras nämligen zombierna inte bara till människokött utan även till det de gillade mest att göra som levande, som att pimpla vin, spela tennis eller kolla in verktyg i järnaffären.
Stöd Opulens - Prenumerera!
På de levandes planhalva tar polischefen och hans kollegor, spelade av Bill Murray, Cloë Sevigny och Adam Driver, motvilligt och lågaffektivt upp kampen med de odöda. Här hittar vi också typiska Jarmusch-karaktärer som det nördiga bensinmacksbiträdet Bobby, Tilda Swinton som svärdssvingande begravningsentreprenör – inte så lite inspirerad av fighter-karaktären Michonne från The walking dead – och, lite otippat, Steve Buscemi som osympatisk redneckfarmare iförd en ”Make America white again”-keps. Men det charmigt plottriga persongalleriet till trots håller vare sig manus eller trovärdighet när regissören efter ett tag tappar greppet om vad han egentligen vill säga med filmen, alla goda förutsättningar till trots. För visst har den numer halvt urkramade zombiekomedigenren mer att ge i rätta händer, inte minst med tanke på likheterna mellan vilken mobilanvändare som helst och de zombier som i filmen vandrar runt i jakt på ett hederligt wifi.
Ett av Jarmuschs signum har alltid varit vad som sägs mellan de ofta tystlåtna raderna, vare sig det handlat om förrymda New Orleans-fångar i Down by law, sökandet efter en okänd son i roadmovien Broken flowers eller poetiskt småstadsdrömmande i Paterson, där samme Adam Driver briljerade som sävlig busschaufför med sinne för poesi. Där The dead don’t die börjar i det makliga tempo vi är vana vid blir filmens andra mer actionbetonade halva dock något helt annat, och mot slutet har filmen helt lyckats tappa sin inledande styrfart. Och det är synd, för med ett lite mer skarpslipat manus hade denna hipsterifierade zombiesatir jämte klimatupprop förmodligen kunnat roa på riktigt.
karolina.bergstroem@opulens.se
