Gripande och stilsäker föreställning

”Det var en stackars slumsyster, som höll på att dö. Hon hade fått lungsot, och hon hade inte stått emot längre än ett år”.

När Västanå äntligen, efter ett års pandemiuppehåll kan spela Körkarlen, fast med reducerad publik, står en säng längst bak i mitten av det mörka rummet, framåtlutad så att vi ser den ljusa gestalten, den nästan eteriska Nadja Mirmiran, liggande uppallad som Munchs Syk pike.

”Det var en stackars slumsyster, som höll på att dö. Hon hade fått lungsot, och hon hade inte stått emot längre än ett år”.

Med orden ovan börjar boken. Selma Lagerlöf hade fått uppdraget att skriva en text åt lungsotsföreningen om tuberkulos, den tidens stora farsot, men det blev så mycket mer. Hon kunde också blanda in alkoholismen och fattigdomen, som hon hade sett en hel del av när hon arbetade som lärarinna i Landskrona och följde väninnan Elise Malmros på hennes välgörenhetsexpeditioner. På nära håll i hemmet hade hon under åren innan lärarinneseminariet även hemma kunnat iaktta en alkoholists beteenden och hur en familjs liv kunde domineras och ruineras av denne.

Detta är den realistiska ramen, men som alltid hos Selma Lagerlöf så fylls den ut med stora frågor om liv och död, om hur man ska leva sitt liv för att kunna dö lugn, om det som finns bortom livet, om fantasins makt och skapandet och om detta att vara människa. Det finns symboler som kan tolkas åt flera håll, och kärrorna och vagnarna kan också ses som skapande krafter, de kan ta oss bortom det vardagliga. Fantasins kärra har tagit körkarlen men också författaren ”genom stupande gruvschakt rätt ner i jordens innandöme… genom brinnande städer… och opp på de högsta berg och oppför fjällväggar och vågat sig fram över avgrunder…”

Medan den lilla slumsystern, frälsningssoldaten syster Edit, ligger och dör och väntar på att hennes utmaning och uppdrag i livet, David Holm, slusken, alkoholisten med gula vargögon, hustrumisshandlaren och den sårade egoisten, ska komma till henne så att hon kan se om hon lyckats omvända honom, sitter han på kyrkogården och super med sina kumpaner. I Jakob Hultcrantz Hanssons gestalt är han en precis så ondskefull men ståtlig karlakarl, som jag hade tänkt mig, när jag önskade mig honom i den rollen. Han skroderar och domderar och räds ingenting. Och han vägrar att besöka syster Edit på hennes dödsbädd.

Klockan närmar sig tolv, det är nyårsnatt och det var på nyårsnatten för ett år sedan som de möttes på hennes nyöppnade ”slumstation”, Frälsningsarméns härbärge, där han fick sova ruset av sig och hon blev smittad genom rocken som hon lagade åt honom. Ovanför musikanterna, som den här gången är reducerade till fem, och som lika suveränt som alltid hanterar de olika instrumenten och den vemodiga, klockklingande, suggestiva musiken av Magnus Stinnerbom, finns en lucka för ett tornur med ett klockspel: klockan närmar sig tolv, medeltida figurer visar kvarten före i stela rörelser.

Selma Lagerlöf varvar scenerna på ett filmiskt sätt och det var lätt för Viktor Sjöström att följa dem när han gjorde stumfilm av boken + med Lagerlöf som medarbetare vid manusskrivningen, och hennes betydelse för den svenska stumfilmen kan inte överskattas. Den scen i filmen som brukar göra störst intryck, förutom Dödskärran, är den då David Holm, som spelades av Sjöström själv, dör och hans ande, eller vålnad reser sig medan han själv ligger kvar på marken. Genom en för tiden nyuppfunnen dubbelexponering av fotografen Julius Jaenson blev den legendarisk.

Här löser den geniale regissören Leif Stinnerbom dubbelgångarmotivet genom en dansande ”spegling” i likadan mask som Hultcrantz tar på sig, virtuost framdansad av Håkon Håvelsrud Odden, för det är ju dansen och musiken som är Västanås särmärke. Liksom dräkterna av Inger Hallström Stinnerbom. Den här gången är färgskalan nedtonad till pandemigrått och blått och svart, Holms otroligt luggslitna och smittobärande rock är giftgrön och man kan nästan se hur den luktar.

Nå Dödskärran då? ”… det ska finnas en gammal, gammal kärra av samma slag som bönderna brukar, då de kör varor in till torget, men så förstörd att den aldrig borde få visa sig på en landsväg…”, börjar David Holm berätta för sina supbröder för att riktigt skrämma dem på kyrkogården: ”Hjulaxeln är bräckt, och hjulringarna sitter så lösa att de skramlar… och gnisslar så, att man kan bli tokig…” Scenografen Bo Jonzon har tagit fasta på dessa lösa delar, kärran kan tas isär och sättas ihop igen för att få en ny vinkel, och det är som vanligt minimalt med dekor, som på en Shakespeareteater, musiken illustrerar och kontrasterar. David Holm fortsätter med att berätta om figuren som sitter i den: ”… en körkarl, som sitter så krokig och led i den trasiga kärrsitsen och kör den gamla hästen. Han är blåsvart om läpparna och gråblek om kinderna, och ögonen är dunkla som sönderslagna speglar. Han är klädd i en lång, svart, nerfläckad kåpa med en stor hätta, som han drar ner över ansiktet, och i handen håller han en rostig slö lie på ett långt skaft.” Han gestaltas imponerande av Josef Säterhagen.

Vi hjälper författare och kreatörer att formulera sin idé, att hitta rätt tilltal och att nå ut.

Medan klockan tickar till över midnatt, får David Holm, trots att han dog då, följa Körkarlen, som har varit en av hans suparkumpaner, George, och som har ”förlett” honom in i dryckenskap och ondska, genom Här-har-du-ditt-livscener, så att han ska få chansen att ångra sig och ta på sig skuld, annars måste han avlösa George, vilket vi förstår är en fruktansvärd syssla. Han får bland annat återse sin dödssjuka bror i fängelset, som han i sin tur har ”förlett” in på dåligheter. Där börjar det brista för honom. Men det är framför allt när får han se sin utslitna och uppgivna hustru, starkt skildrad av Hanna Kulle, i färd med att själv ta och ge barnen gift. Under tiden har syster Edits version också varvats med hans, hon är skuld till att makarna har återförenats, sedan hustrun hade flyttat ifrån honom en gång. Ingen bättring har skett, i stället är han hämndlysten, och nu tar Edit på sig skulden för återföreningen. Hon gjorde själv en uppoffring, eftersom hon älskar honom. Trots att hon är religiös, tycker hon inte att det är en så stor synd att älska en gift man, det är värre att det är en ond man. Och det är hennes kärleksbekännelse som får honom att rämna.

I en intervju med skådespelarna säger Jakob Hultcrantz att han ser Holm som ett skadat farligt rovdjur, en björn, eller ett lejon, och vart han än vrider sig så skaver pilen eller såret i honom. Det är en bra bild, och han gestaltar den övertygande. Han tillhör också, enligt min mening, Sveriges bästa skådespelare, en som både kan vara storvulen och ömsint, komisk och lättfotat dansant, se hur han flyger och virvlar ihop med sin dubbelgångare! Och hur han kan gråta på slutet, när han äntligen kommit till insikt. Nadja Mirmiran använder i samma artikel också pil-metaforen, men nu är det kärlekspilen som drabbat syster Edit. Och det är genom den som Selma Lagerlöf vill frälsa David Holm, ge honom uppskov för att ställa till rätta och slippa få straffet som Körkarl.

Till slut rasar fördämningarna och pansaret av oförrätter han omsluter sig med, isen smälter runt hans ”själ” och han brister i gråt. För det är också ett av Selma Lagerlöfs stora angelägenheter: Projekt Uppfostra eller Omvända mannen. Med Gösta Berling lyckas hon, i Jerusalem och Bannlyst likaså, men när det gäller hennes sista roman, Anna Svärd, är hon inte längre så säker, den slutar i ett frågetecken. Körkarlen skrevs 1912, när hon fortfarande hyste hopp, och före de stora farsoter som världskrigen innebar, men även vi, i vår egen farsotstid kan behöva en glimt av detta hopp, en ljusgestalt som talar om kärlekens makt över all egoism, all egenkärlek, vrede och hämndlystnad. En moralitet om att kunna ta på sig ansvar för sitt liv och egen skuld, att inte lasta över den på andra, att låta själen ”komma till mognad, innan den ska skördas”, med de sista orden i boken, och med Shakespeares ord i Kung Lear i minnet: ”Man måste tåla sin bortgång hädan, som sin ankomst hit. Att vara mogen, det är allt”. Så låter det i Hagbergs översättning, som man kan tänka att Selma Lagerlöf hade läst.

Så avslutas också Körkarlen på Västanå, inte som annars i fest och glam, utan i tårar och tystnad, efter en stark, gripande och stilsäker föreställning.