FESTIVALRAPPORT. Ingela Brovik rapporterar från Göteborgs filmfestival och finner flera exempel på att filmmediet är en väg framåt när det gäller ökad jämställdhet på ett globalt plan och att biografen/filmfestivalen är en ypperlig plats för att manifestera yttrandefrihet.
Det är fredagskväll på Göteborg Film Festival 2020 och jag sitter i publiken och lyssnar på när Gabriela Pichler, regissör som vann pris för bästa nordiska film med sin Amatörer 2018, samtalar med en av skådespelare i filmen Fredrik Dahl, amatörskådespelare och kommunpolitiker. Filmen Amatörer är för mig en europeisk berättelse, regional och därför universell. Filmen har blivit utvald av nätverket Europa Cinemas att ingå i en samling av europeiska filmer, European Tales, som ska visas i USA.
Den 43:e upplagan av Göteborg Film Festival är den första filmfestivalen i världen som har lika många kvinnliga regissörer som manliga i årets program. Det är cirka 400 filmer från 89 länder. 5050-2020-projektet ska se till att göra filmfestivaler, filminstitutioner och andra aktörer i branschen mer jämlika. På årets seminarium med Svenska Filminstitutet gavs mer information om statistiken angående de filmer som visas och hur filmbolagens styrelser fördelar manligt-kvinnligt; ju större bolag, desto färre kvinnliga styrelsemedlemmar. Av årets filmer på festivalen var 23,8 procent filmade av kvinnliga filmfotografer och 68,2 procent av manliga.
Dock märks det att kvinnliga filmare har tagit ett steg framåt. Det finns ambitiösa dokumentärfilmer av många slag, ett exempel är serien Women Make Film: A New Roadmovie Through Cinema. Serien är i fem delar, i tre timmar långa avsnitt, med 700 filmklipp från 183 kvinnliga regissörer; en mycket sakkunnig och sevärd dokumentärserie.
Festivalens invigningsfilm Psykos i Stockholm, i regi av Maria Bäck, bygger på sann historia om en mor som får ett psykiskt sammanbrott när hon är med sin tonårsdotter i Stockholm. Modern hamnar på akuten medan dottern rör sig runt i staden och tvingas bli vuxen i förtid. En berörande, lätt surrealistisk film som deltar i Best Nordic Film.
Mjölkkriget, en isländsk film i regi av Grimur Hakonarson (som gjort även Män och får med vilken han vann Nordiska priset 2016), handlar om en kvinnlig bonde som tar strid mot den monopolistiska jordbrukskollektivet i byn, just efter att hon blivit änka. En ensam kvinna med kor och med en usel ekonomi tar strid mot patriarkatet. Filmen blir till en isländsk saga, bisarr och rolig.
Amanda Kernell, som vann Best Nordic Film 2017 för sin Sameblod, är tillbaka med nya Charter. En intensiv familjethriller om en mamma som längtar efter att återskapa relationerna till sina barn efter en separation. Filmen är skickligt gjord och har barnen i fokus – ett tema som återkommer i många av årets tävlingsfilmer.
Ytterligare en tävlingsfilm är Spring Uje spring, Henrik Schyfferts debutlångfilm, om den sanna historien om Uje Brandelius som inte vill berätta för familj, meemusiker och vänner att han drabbats av Parkinsons sjukdom. Skådespelarna spelar sig själva i denna hybrid mellan spelfilm och dokumentär. Texterna till de låtar som Ujes band Doktor Kosmos spelar fungerar som en del av storyn; berörande, humoristisk och personlig utan att bli privat. Det är en modig film.
Spring Uje spring tilldelades FIPRESCI-priset, årets filmkritikerpris i Nordic Competition igår kväll av den internationella juryn, med motiveringen: “introducerar en spännande ny röst för samtida skandinavisk film”. Filmen fick dessutom Publikens pris.
Norske regissören Dag Johan Haugeruds Barn utspelas på en skola där ett drama äger rum och lärare, elever, föräldrar och politiker samlas. Det är fråga om autentisk vardagsrealism med en politisk undertext. Det är en stark film med kreativ kraft och med en förmåga att gestalta en tragisk händelse med både allvar och humor.
Barn vann Dragon Award Best Nordic Film, med en prissumma på en miljon svenska kronor, vilket gör detta till världens största filmpris. Ett pris som för övrigt finansieras av Volvo Car Group, Västra Götalandsregionen och Göteborgs Stad. Motiveringen löd: “mänskliga känslor porträtteras med djup känslighet och subtilitet”.
Detta är en filmfestival med ett mångfasetterat program. Den utvidgar dessutom perspektiv genom att visa lika många filmer regisserade av kvinnor som av män. Något som ger en dynamisk effekt.
Bland många nya filmer finns The Perfect Candidate i regi av Haifa Al-Mansour. Saudiarabiens första kvinnliga regissör, som för några år sedan gjorde debutfilmen Den gröna cykeln. Al-Mansours nya film handlar om en ung kvinnlig läkare som vill bli kommunpolitiker och som ställer upp som en sådan kandidat. I enlighet med traditionen för kvinnor gör hon detta utan att visa sitt ansikte. Sedan blir det ändå så att hon visar upp sitt ansikte i en tv-sändning. Så huvudrollen bryter ett tabu, tar plats på scen utan slöja, med sitt ansikte synligt i en livesänd debatt! Det är en modig film som bryter ner patriarkala murar, liksom även Nafi´s Father av Mamadou Dia – en manlig regissör från Senegal som i sin story visar hur en ung kvinna blir en bricka i maktspelet mellan två bröder och mäktiga män i frågan om hur islam skall tolkas.
The Perfect Candidat och Nafi´s Father är ett par exempel som visar att filmmediet är en väg framåt för ökad jämställdhet på ett globalt plan och att biografen/filmfestivalen är en ypperlig plats för att manifestera yttrandefrihet.
info@opulens.se
