FILMFESTIVAL. Ingela Brovik rapporterar från Göteborgs filmfestval som i år har apokalyps som huvudtema. Vår filmkritiker berättar om en rik upplevelse som varade under drygt elva dagar.
Det finns inga filminspelningar av den politiska rättegången mot Nelson Mandela och hans kamrater i Sydafrika 1963, men däremot cirka 256 timmar ljudinspelningar av denna historiska rättegång, där de nio anklagades för ha genomfört sabotage för att störta apartheidregimen.
Med detta material som grund har dokumentärfilmen The State against Mandela and the Others skapats av regissörerna Nicolas Champeau och Gilles Portes. Det är en av de allra bästa filmerna på den 42:a upplagan av Göteborgs filmfestival med 400 filmer från drygt åttio länder. Den består av filmade intervjuer med de som var med då, de anklagade och deras försvarsadvokater, bildmaterial från 1960-talet och fantastisk animerad film som gestaltar rättegångsförhören konstnärligt dramatiskt. Och där den politiska makten syns i perspektivet: pyttesmå afrikanska män, gigantiska vita förhörsledare med hotfull mimik — filmbilder som är geniala tillsammans med de frågor och svar som redovisas.
En extra minnesvärd scen är den där Mandela håller sitt oerhört kraftfulla välformulerade försvarstal och domaren inte har något att sätta emot. (Jag kommer att tänka på Strindbergs ord till sin tids makthavare: Ni har makten, jag har ordet, jag har ordet i min makt!) En av festivalens allra viktigaste filmer genom sitt innehåll och kongeniala filmiska uttryck.
En annan dokumentär om Afrika är Cold Case Hammarskjöld i regi av danske Mads Brugger, som försöker finna spår efter hur det gått till då FN:s svenske generalsekreterare Dag Hammarskjöld dog i en flygkrasch 1961 i Ndola i Nordrhodesia (dagens Zambia). Filmen blir till ett slags satir på kolonial europeisk attityd till Afrika, genom att regissören själv klär sig i vita koloniala kläder och tropikhjälm samt anställer två afrikanska kvinnliga sekreterare som på skrivmaskiner från 1960-talet skriver ner det han dikterar och diskuterar det. Mordet på Hammarskjöld som var emot kolonialt förtryck visas i brutala foton, men regissören går vidare och följer andra spår. Ett spår leder till en organisation som vill behålla det koloniala förtrycket. Det är en egensinnig film, en pamflett gentemot den koloniala makt som fortfarande härskar i Afrika. Kort sagt: Det är en film som med danskt temperament tar ut svängarna med extra allt.
Danskt temperament finns även i Johannes Nyholms Koko-di, Koko-da, i den nordiska tävlingen, där danska skådespelare är nyckelpersoner i berättelsen. En familj har mist sin lilla dotter och skall för första gången på camping tillsammans för att försöka läka såren. Men mitt i natten dyker det upp ett danskt sällskap, en elegant man i hatt och vit kostym med sällskap, hotfull men likväl på ett charmigt vis. Filmen börjar som ett drama, blir en skräckfilm med omtagningar som blir allt värre, för att sen fortsätta som en saga. Filmen har en dansk och en svensk fotograf, den svenske Johan Lundborg skapar maximalt intensiva foton, som scenen då frun i familjen går iväg, filmad i bilens backspegel, en suverän bild av att förflytta sig bort, från allt. Det här är en provocerande brutal, elegant surrealistisk familjehistoria utan traditionellt slut — en film i sin egen konstnärliga rätt.
Årets huvudtema på festivalen är Apokalyps, mänsklighetens största miljö- och klimatkatastrof där den svenska filmen Aniara i regi av Hugo Lilja och Pella Kåreman efter Harry Martinsons bok är en av de bästa filmerna i programmet. Första delen av filmen visar hur folk flyr från krig och klimatkris till rymdskeppet Aniara som lämnar planeten Jorden för Mars. Men någonting händer på väg till planeten Mars. Det skulle ta några veckor men de kommer aldrig dit som tänkt. Själva rymdskeppet liknar en gigantisk shoppinggalleria (tagningarna har gjorts ombord på verkliga Finlandsfärjor), vilket blir surrealistiskt. Detta är en av flera dystopier som präglat festivalen. Det har visats åtskilliga bra filmer om apokalyps och klimatkris, konkreta berättelser men också filmer som ger existentiella perspektiv. Därtill har det hållits intressanta seminarier om apokalyps och klimatkris.
Dansk film har visat sin mångfald och konstnärliga styrka i Göteborg. Den danska Queen of hearts i regi av May el-Toukhy med Trine Dyrholm i titelrollen vann Dragon Award som bästa nordiska film. Likaså kan nämnas danska Sons of Denmark i regi av Ulaa Salim. Det rör sig där om en politisk dystopi.
Frustrerade eller förtvivlade kvinnor tycks vara ett annat, indirekt, tema. Som Britt-Marie var här om en sur hemmafru, i regi av Tuva Novotny. Aurora, är en finsk film om en alkoholiserad vilsen tjej. Catherine Deneuve gör huvudrollen i Claire Darling i regi av Julie Bertuccelli. Det är en bisarr fransk film om en mor-dotterkonflikt (ett vanligt tema i Göteborg i år). Den är ett av flera exempel på filmer som skapar nya perspektiv att ta med från den 42:a göteborgska filmfestivalen.
Sammanfattningsvis var årets festival en rik upplevelse som varade under drygt elva dagar.
info@opulens.se
