Gayvärldens svar på Love, Actually

VÄLSKRIVET.  Seriens styrka är just det oerhört välskrivna manuset som på ett balanserat sätt lyckas sammanväva olika karaktärers historier, skriver Filip Hallbäck.

Smiley (Netflix)
Betyg:

Genre: Romantisk komedi
Baserad på: Pjäs av Guillem Clua 
Regissörer: David Martín Porras och Marta Pahissa
I rollerna: Miki Esparbé, Carlos Cuevas, Pepón Nieto, Brian McGovern, Meritxell Calvo och Giannina Fruttero m.fl.

Pedro Almodóvars estetiska påverkan på Spaniens och Kataloniens filmindustri är oundkomlig och det är tack vare hans internationella genomslagskraft sedan slutet av 1980-talet som hbtq-karaktärer blivit både synliga och närvarande i stora roller i flera spanska/katalanska filmer och tv-serier. Bland de senaste produktionerna på Netflix som just påminner om Almodóvar märks komediserien Smiley, som är baserad på Guillem Cluas pjäs Smiey, una historia de amor från 2012.

Serien har åtta avsnitt i sin första säsong. Datumet var inte en slump; i Smiley får man en inblick i hur katalanska jultraditioner firas, vilket bitvis gjort att Smiley har kallats för gayvärldens svar på Love, Actually.

I centrum för denna serie finns hunken Àlex, spelad av den karismatiske Carlos Cuevas (som för övrigt medverkade i den briljanta Netflix-serien Merlí: Sapere Aude), som kan få vilken kille som helst, när han vill, men likt förbannat slutar det alltid i besvikelse. När han av misstag råkar skicka ett ilsket röstmeddelande till fel nummer, nämligen till den reserverade och fåfänge, men ändå stilige arkitekten Bruno (Miki Esparbé), blir det början på ett dejtande som blir något av en bergochdalbana på grund av deras totalt skilda klassbakgrunder som gett dem olika språk och referensramar. Bruno tillhör den snobbiga medelklassen som älskar klassisk Hollywoodfilm och anknyter flitigt till dem (till och med regissörerna), medan Àlex arbetar som bartender på gayklubben Bar Bero, gillar gå på gym och vars kulturella referenser sträcker sig till Frost och Dua Lipa. Ändå finns där en gnistrande kärlek mellan dem som inte vågar säga sitt namn: Àlex kan inte låta bli att fascineras av Brunos intellektuella sida, medan Bruno sakta men säkert inser att han innerst inne vill vara som Àlex. Båda har oerhört starka, men hårt tillbakadragna känslor inför varandra som bara ärlighet kan öppna.

Och ärlighet varar ju längst, eller hur?

Vid sidan av förvecklingarna mellan Àlex och Bruno finns bartenderkollegan Vero (Meritxell Calvo) och dennes flickvän (Giannina Fruttero), Brunos bäste kompis Albert (Eduardo Lloveras) och dennes trebarnsfamilj, Àlexs mamma Rosa (Amparo Fernández) och hennes barndomsvän Ramiro (Carles Sanjaime), Brunos hemlige beundrare Ramon (Ramon Pujol), Àlexs sexpartner Ibra (Cedrick Mughisha) och sist men inte minst dragshowartisten Javier/Keena Mandrah (Pepón Nieto), vars spektakulära monologer utgör seriens bultande hjärta. Skådespeleriet är förstklassigt rakt igenom och allt utspelar sig självfallet i Barcelona.

Själva titeln härleds till en scen, när Bruno duschar hemma hos Àlex efter deras one-night-stand och ritar en smiley i det ångade spegelglaset ovanför handfatet, något som Àlex så småningom upptäcker efteråt och inser att Bruno trots allt är intresserad av honom.

Men den egentliga geniala blinkningen är den enda klassiska Hollywoodfilm som Àlex kan komma på för att försöka att imponera på Bruno: Howard Hawks halsbrytande screwballkomedi Ingen fara på taket från 1938, med Cary Grant och Katharine Hepburn. Han minns den från barndomen, säger han, på grund av ”lejonet” (en leopard, rättar Bruno honom). För att lugna den sjöng Grant och Hepburn låten I Can’t Give You Anything But Love, men det blev felöversatt i den spanska dubbningen berättar Bruno så det blev I Can Give You Anything But Love.

Förutom att Àlex och Bruno i viss mån själva påminner om Grant/Hepburn, så fungerar kännedomen om sångtitelns olika budskap (beroende på det enskilda ordvalet) som en röd tråd i seriens underliggande tematik. I avsnitt efter avsnitt gestaltas frågan om vad som är den äkta kärleken – eller möjligen rättare sagt, hur ser kärleken egentligen ut bortom alla klichéer och ytliga bekantskaper i sängkammaren? När sex inte längre känns efterlängtat och nytt, vad finns kvar då? Förblir kärlek blott en dröm som ej går att förverkliga? Varje avsnitt avspeglar ett tematiskt konfliktförhållande mellan passionerade drömmar och den krassa verkligheten.

Seriens styrka är just det oerhört välskrivna manuset som på ett balanserat sätt lyckas sammanväva olika karaktärers historier. I berättandet ryms den omistliga kärleken till det melodramatiska, där gråtmilda scener blir något storslaget, erotiska inslag blir som en syn för gudarna och meningsskiljaktigheter öppnar intensiva ordväxlingar. Humorn bygger mycket på situationskomik där missförstånd uppstår, som karaktärerna efter bästa förmåga försöker att lösa. Likaså bygger dramatiken på plötsliga avslöjanden som får direkta följder, till exempel Veros hemliga dröm om att jobba i Ibiza, något som hon inte berättat för Patri.

Smiley är som den Hollywoodfilm (eller serie) som Hollywood själva aldrig vågat producera. Kanske är det i dagsläget bara i Spanien/Katalonien man kan producera den här sortens serier som förmår att nå en bred publik? För likt Almodóvar greppar Smiley tag i konventionella berättarformer (däribland riktigt snygga parallellklippningar och färgsprakande scenografi) och skildrar trovärdiga komplikationer i just queera relationer. Många gånger förekommer en explicit normkritisk medvetenhet hos karaktärerna i dialogerna, vilket emellertid kan upplevas lite väl forcerat åt det politiskt korrekta hållet. Samtidigt är det ju normbrytande representation många av oss länge strävat efter, men inte bara det. Inom hbtq-communityt är det framför allt ett lyckligt slut vi vill ha, vilket Smiley erbjuder.

Smiley (Netflix)
Betyg:
Genre: Romantisk komedi
Baserad på: Pjäs av Guillem Clua 
Regissörer: David Martín Porras och Marta Pahissa
I rollerna: Miki Esparbé, Carlos Cuevas, Pepón Nieto, Brian McGovern, Meritxell Calvo och Giannina Fruttero m.fl.