TEATER. Ett välspelat drama, av “utsökt Stockholms Stadsteater-klass, med en ensemble där alla levererar”, konstaterar Lena S Karlsson som sett Gasljus på Kulturhuset Stadsteatern.
Gasljus av Patrick Hamilton. Regi: Melody Parker
Lilla scenen, Kulturhuset Stadsteatern, Stockholm.
När ridån går upp för Melody Parkers iscensättning av Gasljus placeras man i ett rum som erinrar om charmiga brittiska pusseldeckare. Vi befinner oss i familjen Manninghams hem. Det ombonade rummet med klassiska herrumsstolar, den obligatoriska brasan med bredvidstående tevagn för tankarna till en mysdeckare signerad Agatha Christie eller någon annan deckardrottning anno dazumal.
Ett rum fyllt av trevnad – eller? Här handlar det oväntat om avancerad psykisk misshandel – Gaslighting. I centrum finns gaslampor som lever sitt eget liv som det tycks, inte minst den centralt placerade takbelysning som ändras när någon är uppe på vinden. Gasljuset är dramats nerv, som det ska visa sig, ett uttryck för den psykiska terrorn, som också pekar mot dramats upplösning.
Bella, här gestaltad med bravur av Helena af Sandeberg är offret som successivt bryts ner och hennes make Jack, Henrik Norlén, förövaren. Genom att manipulera Bella får henne att tvivla på sitt omdöme och psykiska hälsa. Jack beskyller Bella för att ljuga eller vara på väg att bli galen, han serverar skickligt utplacerade “bevis” på hennes bristande verklighetskontakt och sin egen förträfflighet som man och förförare. Han “bevisar” att hennes psyke är bräckligt och iscensätter egendomliga påhitt för att undergräva hennes tro på att hon är “frisk”.
Patrick Hamilton skrev pjäsen 1938 och blev en succé. Gasljus är för cineaster liktydigt med den magnifika storfilmen signerad Georg Cukor från 1944 med Ingrid Bergman som den sköra Bella och Charles Boyer som Jack, med den filmen blev gaslighting ett begrepp. Ingrid Bergman belönades med en Oscar för sin tolkning av den med tiden allt mer psykiskt trasiga Bella.
Regissören Melody Parker har placerat handlingen till ett obestämt 60-tal eller möjligen 70-tal med kotlettfrisyrer, polisonger och stormönstrade skjortor, pigor i nätt svartvitt verkar mera 20-tal, kanske har Melody Parker medvetet velat placera dramat utom tiden, för att understryka gaslighting som något ständigt pågående.
Energin i föreställningen höjs rejält när den frilansande detektiven Rough, gestaltad av Bahador Foladi, träder in i handlingen. Han tror sig veta att den storskrytande och allmänt otrevlige Jack själva verket är en simpel tjuv, som döljer sina brott bakom en genuint borgerlig fasad. Tillsammans gillrar Bella och Rough en fälla för den i fråga om brutalitet mångbegåvade Jack, som utan att blinka går in i den. I egenskap av kriminell är han nämligen inte den vassaste kniven i lådan, därtill en misslyckad skådespelare och manschauvinist som gärna citerar Shakespeare. Kanske är det nyckeln till hans personlighet.
”En skugga blott, som går och går, är livet;
En stackars skådespelare som larmar
Och gör sig till en timmas tid på scenen
Och sedan ej hörs av. Det är en saga,
Berättad av en dåre; låter stort,
Betyder intet.”
Genremässigt spretar Gasljus i Melody Parkers tappning åt alla håll – till en del ett groteskt relationsdrama som Lars Norén på speed, Helena af Sandebergs Bella är skör på gränsen till utplåning, skådespelarmässigt en triumf som verkligen griper oss om hjärtat. Eller kan man se det som en West End melodram med många beröringar med engelsk teatertradition. Eller är det ett drömspel, där vad som helst kan hända. Slutscenen är dubblerad flera gånger som just en av Bellas mardrömmar. Det är en effektfull avslutning på detta välspelade drama, av utsökt Stockholms Stadsteater-klass, med en ensemble där alla levererar.
info@opulens.se
