Fristående fortsättningen på ”Knitting Peace” är bra men lite otydlig

NYCIRKUS. På det hela taget är det en bra föreställning men inte så tydligt berättad, vilket gör att helhetsintrycket trots allt lämnar en del övrigt att önska, anser Lena Torquato Lidén som sett Våga Vakna med Cirkus Cirkör.

Våga vakna
Cirkus Cirkör
Stora Teatern, Göteborg

Det är fullsatt och förväntan i luften i den vackra Stora teaterns salong, i Göteborg.

Sveriges främsta nycirkuskompani, Cirkus Cirkör ska strax uppträda med föreställningen ”Våga vakna”.

En krona med röda trådar pryder scenen och enmansorkestern och sångaren, tillika kompositören och ljuddesignern Samuel ”Looptok” Långbacka fyller scenutrymmet med sin egensinniga elektroniska ljudbild interpunkterad med ljudet av droppar. En ordlös sång av akrobaten Joana Dias stiger mot taket.

På väggen projiceras bakgrunden till denna fristående fortsättning på kompaniets 10 år gamla föreställning ”Knitting Peace”. En av frågorna som ställdes till stickande människor var just om man kan sticka fred. Och det är just det som är intressant, hur den egna handlingen på sitt sätt kan bidra till en bättre värld.

På väggen visas bilder av stora demonstrationer med unga i Extinction Rebellion och Greta. Till slut drar en av artisterna ner alla trådarna till en härva på golvet, vilket får mig att tänka på hur svårt och komplicerat det kan vara med trådar och livet som krånglar till sig när du bara vill göra ditt bästa och tänka positivt.

Sedan börjar de dra tråden från insidan av sina scenkostymer, en röd lång tråd, som att ta ut hjärtat till allmän beskådan. Vackert men sårbart.

Föreställningen är ett pärlband av akrobatiska scener berättade i snabb följd men det som fångar min uppmärksamhet som mest är Alexander Weibel Weibel, föreställningens regissör, som bland annat med små lätta steg styr den stora vita garnbollen som rör sig oroväckande snabbt fram mot scenkanten, synbarligen redo att studsa ut till oss i raderna framför. Tillsammans busar alla akrobaterna med bollen och rullar över den men det är Alexander Weibel Weibel som excellerar i att hantera den, tills han får sällskap av en av de kvinnliga akrobaterna och de båda håller den i rullning tillsammans i något som liknar en komisk dans med synkroniserade pyttesteg, hållande om varandra. Han har en komisk ådra och en tajming på scen som flera gånger får mig att fnissa lite för mig själv.

I ett annat nummer är det gigantiska “stickor” med löst hängande garnrep mellan sig, som påminner om den där leken som jag brukade leka när jag var liten, att göra olika former med händerna. Alexander Weibel Weibel klättrar upp i dem och balanserar obehindrat på den mycket svårmanövrerade absolut inte spända linan, snurrar sig själv genom att spänna ut benen och armarna i en omöjlig gungning runt runt och avslutar med att spela fiol spatserande på den lösa linan. Faktiskt helt oslagbart!

På det hela taget är det en bra föreställning men inte så tydligt berättad, vilket gör att helhetsintrycket trots allt lämnar en del övrigt att önska.