DIGITALISERING. Karolina Bergström förutspår att framtidens premiärer kommer att äga rum i form av digital direktleverans i hemmet. Även om vi kommer att sakna bioupplevelsen.
I slutet av förra året beslutade filmbolaget Warner Bros att släppa kommande storfilmer som Wonder Woman 1984 och Dune direkt på strömningstjänsten HBO Max parallellt med biopremiären. ”Den sämsta strömningstjänsten någonsin”, rasade Dark Knight-regissören Christopher Nolan, samtidigt som Dune-medfinansiären Legendary Entertainment hotade att stämma Warner Bros för kontraktsbrott. ”I det här finns varken kärleken till film eller till publiken”, menade å sin sida Dune-regissören Denis Villeneuve i ett agiterat och sårigt öppet brev på tidningen Varietys webbsajt.
På hemmaplan deklarerade regissören Tomas Alfredson nyligen att han ”skämdes som en hund” när SF Studios sålde Alfredsons Se upp för Jönssonligan till en strömningstjänst istället för att låta filmen gå upp på bio, och i skrivande stund ligger rader av pinfärska svenska filmproduktioner som ruvade sprickfärdiga ägg och väntar på en helöppning av landets coronabegränsade biografer.
Att den pågående coronapandemin kastat om spelreglerna rejält för det så kallade visningsfönstret, det vill säga den tidsperiod mellan biopremiär och digitalt släpp som tidigare legat på drygt tre månader, är ingen underdrift. Inte heller de starka känslor som denna utveckling uppenbarligen väcker hos filmbranschen. Men hur stora är då chanserna till en återgång till biolandskapet pre-corona, och vilka möjligheter finns med ett fullständigt uppluckrat visningsfönster?
I dagarna presenterades årets Nostradamus-rapport på Göteborgs filmfestival, där en rad branschföreträdare fått sia om de kommande fem filmåren. Här förutspås framtida Spotify-liknande strömningstjänster som bakar ihop flera tjänster i en, samt ett ännu större samarbete mellan filmbolag och strömningstjänster. Men framförallt förutspår man att visningsfönstret som vi känner det kommer att bytas ut mot en betydligt mer pragmatisk distributionstaktik, där de närmaste åren kommer vara avgörande för hur vi konsumerar film i framtiden.
När biografdistribution slutar att vara obligatoriskt för att en långfilm ska ses som en ”riktig film” kommer detta i sin tur att leda till större konstnärlig frihet och kreativitet, när filmskapare slipper kostsamma mellanhänder. Biopremiärer kommer i framtiden i princip att vara förbehållet de riktigt stora filmerna, med spridda indiefilmpremiärer på de arthousebiografer som hunnit etablera sig redan innan pandemin – och även storfilmer kommer troligtvis att släppas digitalt bara veckor efter biopremiären.
I en tidigare krönika skrev jag om saknaden efter verkliga biobesök och om tankarna kring om dagens barn kommer växa upp med samma magiska bioupplevelser som jag själv haft. Det krassa svaret är troligtvis – nej. För även om biograferna överlever pandemin är det oändligt mycket smidigare, och framförallt billigare, att hyra eller köpa den senaste familjefilmen jämfört med att hosta upp en femhundring för fyra biobiljetter. Och det går inte att förneka den praktiska nyttan av att kunna klicka hem filmen för kvällen för trötta småbarnsföräldrar, eller för den som helt enkelt hellre stannar hemma i soffan.
Utan att förfalla till konspirationsteorier går det till sist inte att låta bli att förundras över coronautbrottets nästan perfekta tajming med dagens genomdigitaliserade samhälle, som på nolltid gjort det möjligt att både jobba och träna på distans. Dessutom har man lyckats bredda det distanserade kulturutbudet till ett njutningsfullt maximum, vilket årets väl genomförda digitala upplaga av Göteborgs filmfestival är ett praktexempel på. Även om vi är många som drömmer oss tillbaka till biografernas halvdunkel och popcornknastret under skorna, är det svårt att se att vi kommer att nöja oss med något annat än digital direktleverans av nya premiärer även efter att vaccinet lyckats säga sitt ”hasta la vista, baby” till det fula lilla viruset.
karolina.bergstroem@opulens.se
