FILMESSÄ. Joachim Trier och hans kompanjon Eskil Vogt har i år nominerats till en Oscar för bästa originalmanus och filmen i sig, Världens värsta människa, har nominerats i ytterligare en kategori, bästa internationella långfilm. Filip Hallbäck gör här en utförlig analys av filmen.
Jag är över 30 år gammal och har således vuxit upp under nyliberalismens epok i Sverige, där begreppet valfrihet och konkurrenskraft har varit en ledstjärna i all samhällsplanering. Det är en ideologisk utveckling som pågått sedan tidiga 1990-talet och som styrts av idén om individen i centrum och staten i periferin. Marknadsanpassningen, privatiseringar och avregleringar av stora delar av det svenska välfärdssystemet avspeglar en syn på människan som en ekonomisk varelse, homo economicus. Att kvantitet föregår kvalitet är symptomatiskt för denna inriktning på alla nivåer, såväl i privatlivet som ute i samhällets alla sektorer; att det skall ”se bra ut”.
Trots att möjligheterna att välja och vraka är större än någonsin, så känner jag mig ibland djupt desorienterad och uppjagad inför snart varje steg jag tar (det finns till och med stegräknare numera). Ingen film som jag har sett har på ett träffsäkert och övertygande sätt gestaltat medelklassens känsla av hemlöshet i en samtid där högt ställda förväntningar på en själv främst kommer just från en själv och inte från ens omgivning. Just därför blev jag så lycklig efter att ha sett Världens värsta människa, till den grad att jag köpte manuset i bokform.
Den norske filmskaparen Joachim Trier åtnjuter framgång efter framgång med tredje delen av sin Oslo-trilogi. I förra årets filmfestival i Cannes tilldelades huvudrollsinnehavaren Renate Reinsve skådespelarpriset för sitt jordnära rollporträtt av den framåtsträvande Julie, som starkt följer sina plötsliga insikter och övertygelser. Trier och hans kompanjon Eskil Vogt har i år nominerats till en Oscar för bästa originalmanus och filmen i sig har nominerats i ytterligare en kategori, bästa internationella långfilm.
Det är ett genidrag av Trier att tillämpa kapitel-narrativet
Jag tycker att bägge nomineringar är välförtjänta, speciellt den förstnämnda. Visserligen har Världens värsta människa fått blandad kritik för sin dramaturgi och användning av diverse berättargrepp, men för egen del är det inget som stör mig. I mina ögon förnyar Trier en utsliten genre. Den här säregna filmen tillvaratar den klassiska romantiska komedins konventioner och kryddar till med mörk humor, surrealism och mångbottnad tematik som sammanväver ämnen som till exempel det normkritiska reflekterandet kring sexuella preferenser, hobbypsykologi, sociala mediers vardagliga närvaro, hysteriska kulturdebatter och medvetenhet kring klimatkrisen. Dessa ämnen skildras ständigt och konsekvent utifrån rollfigurernas eget subjektiva värderande.
Filmen är indelad i tolv kapitel, samt en prolog respektive epilog. Det är ett genidrag av Trier att tillämpa kapitel-narrativet, för att på så vis konstruera sitt filmiska universum som dennes rollfigurer navigerar inom och därigenom hur den nyliberala samtidsandan formar dem som människor.
Händelseloppet kretsar främst kring den 30-åriga Julie, som först är läkarstuderande (att hon blev antagen innebar att hennes toppbetyg faktiskt betydde något) som inser att hon egentligen är intresserad av frågor som rör själslivet. Hon vill bli psykolog och i samband med att hon byter inriktning på sina studier, dumpar hon också sin pojkvän. Hon är övertygad om att hon behöver en nystart i sitt liv, men ganska snart inser hon att hon inte riktigt vill gräva ner i andra människors tankar. Hon är ”egentligen är intresserad av det visuella” och satsar därför på ännu en ny inriktning, den här gången på att bli fotograf. Som berättarrösten uttrycker det: ”Julie la hela den terminens studielån på kamera och objektiv. Trygghetstänkandet och återhållsamheten var ett passerat stadium.”
Under resten av filmen får man inte bara följa hennes yrkesbana, utan också självfallet hennes relationer. Hon är tillsammans med den kontroversiella tecknaren Aksel (som senare i filmen drabbas av bukspottkörtelcancer), men blir intresserad av Eivind som arbetar på en bokhandel efter att ha träffat honom under en fest. Hon blir så småningom gravid med Eivind, men får missfall. Filmen slutar med att Julie blir själv i sitt eviga sökande efter sitt sanna jag, medan Aksel dör och Eivind har bildat familj med någon annan.
På samma sätt som jag gillar hur den intellektuella medelklassen i USA satiriseras i Woody Allens mästerverk Annie Hall (1977), så älskar jag skildringen av Julie som en vilsen nutidsmänniska som aldrig kommer över sig själv i jakten på sitt eget självförverkligande – oavsett om det rör sig om privata relationer eller utbildnings- och yrkesval. Klassamhällets kulturella vanor och seder är annars mer vanligt förekommande i franska filmer, jämfört med amerikanska. Jag tänker exempelvis på den briljanta komedin 50 vårar (Blandine Lenoir, 2017), som handlar om 50-åriga Aurore (Agnès Jaoui) kämpar med att finna sin plats i livet och samhället efter att ha passerat 50 år.
Själva filmtiteln Världens värsta människa är delvis svårbegriplig, men jag uppfattar det hänger samman med filmens övergripande tema om att framgångar ofta kräver något mått av hänsynslöshet. Julie värderar yrkeslivet högre än att exempelvis vårda sina sociala relationer och vägvalen påverkar alltid de som står henne närmast negativt. Kanske är det just egoismen, individualismen och karriärismen som vaskar fram hennes värsta sidor, inom ramen för den samtidskontext hon lever och verkar inom? Kanske är det just det som Trier och Vogt vill att publiken skall reflektera kring efteråt: vad är framgång, eller hur bör den gängse tolkningen av framgångsbegreppet i vår samtid vara? Medan jag funderar på det och inväntar med att formulera ett färdigt svar, så önskar jag Trier och Vogt lycka till på den kommande Oscarsgalan nu i slutet av mars.
info@opulens.se
