TV/FILM. Cyril Tönisberg tipsar om filmer, på SVT och Youtube, där Filippinerna är i fokus. Ett land han har en personlig koppling till.
Jag hyser fortfarande en stor förkärlek till landet Filippinerna och dess människor, inte minst på grund av att min son är filippinier till hälften, och försöker hålla lite allmän koll på läget genom att läsa websajten Rappler.com med ojämna mellanrum.
Häromdagen ramlade jag över en intressant artikel om filippinsk film på nätet.
Så bara några timmar senare bänkade jag mig framför Neomanila, en film om några förlorade själar i Filippinernas huvudstad, utspelad i nutid med president Dutertes “war on drugs” som bakgrund.
På tal om webbsajten Rappler och Filippinernas president Duterte: Tycker ni att herr Trump är galen, läs på lite om det omnämnda asiatiska landets president! Här kan vi tala om en “Psycho Killer” (för att travestera gamla favoritbandet Talking Heads)! Eller börja med den ytterst upplysande dokumentären om Duterte kontra den fria filippinska pressen som streamar på SVT Play just nu. En absolut rekommendation!
När jag såg dokumentären, greps jag av starka tankar att återvända till Filippinerna bara för att sätta en kula i pannan på monstret, men då vore man ju inte mycket bättre själv… Men för att återgå till Neomanila. Själva kulissen till dramat utgörs alltså av det faktum att under Dutertes ledning har såväl knarklangare som knarkare (och inte minst helt oskyldiga förbipasserande eller familjemedlemmar) blivit lovligt villebråd under de mest extrema aspekter i fråga om liv och död – och under kort tid får vi följa ett antal karaktärer på livets skuggsida som tvingas leva under dessa premisser i ett slags dominospel. Främst den föräldralöse tonåringen Toto som i brist på alternativ allt mer dras in i destruktiva, kriminella kretsar. Och nej, det är ingen trevlig beskrivning av livet!
Där stannar dock innehållsbeskrivningen, eftersom jag av princip aldrig vill avslöja för mycket för läsaren.
Neomanila är inte en film för alla. Men du som gillar synen av elkablar och tvättstreck som hänger kors och tvärs över gatan och att det är ständigt minst 30 grader varmt oavsett årstid och tid på dygnet och att man kan gå på såväl ett apotek som i en fiskaffär och köpa en flaska billig rom, förstår du dig nog på filmen en smula mer än andra.
En och annan scen är lite övertydlig i mina ögon, därmed inte sagt orealistisk och jag förstår filmmakarnas tankegång. Det ska dock nämnas att jag faktiskt sett mer gripande skildringar av Manillas fattiga invånare och undre värld. Jag håller exempelvis On the Job (2013) högre.
Det ligger även en något svårgenomtränglig hinna av konstruktion över Neomanila som gör det svårt att nå det riktiga djupet. Men – detta må enbart gälla mig och detta må vara förlåtet då Neomanila enligt en uppgift på nätet spelades in under endast elva dygn. Hursomhelst är det en bra och absolut sevärd film. Och slutligen ett tips: Finns det någon av er därute som har en längtan till gamla vilda västern, så har jag ett tips: res runt i Filippinerna under något år!
info@opulens.se
