Filmrecension: Sevärt om kvinnliga mardrömsöden

MENTALSJUKHUS. “The mad women’s ball” bjuder på en mardrömslik resa tillbaka i tiden, till mentalsjukhuset Salpêtrière där otaliga kvinnor plågades i vetenskapens namn.

Som skådespelare slog Mélanie Laurent igenom internationellt i Quentin Tarantinos “Inglourious basterds” 2009. Sedan dess har hon både skådespelat och regisserat en rad hyllade filmer. Med “The mad women’s ball” gör hon både och, och har även skrivit manus utifrån Victoria Mas litterära förlaga.

Överklassflickan Eugénie (Lou de Laâge) lever ett privilegierat liv i det sena 1800-talets Paris. Hon är vacker, kvicktänkt och hungrig på livet, men också instängd av samhällets och familjens normer för hur en kvinna ska leva – eller snarare inte leva.

Eugénie plågas också av sin sällsamma förmåga att få kontakt med de döda. De kommer till henne på korta, intensiva och ofta plågsamma besök, och den ende som känner till Eugénies förmåga är hennes älskade bror. När Eugénie gör misstaget att även anförtro sig åt sin mormor tar livet en fasansfull vändning: Familjen beslutar att hon ska spärras in på det ökända mentalsjukhuset Salpêtrière.

Det är bland annat skildringen av Eugénies medpatienter som är den stora behållningen med “The mad women’s ball”. Med oerhörd lyhördhet berättar Mélanie Laurent om kvinnornas öden – några är inspärrade för att de är deprimerade, någon för att den av svartsjuka knuffat sin make i floden Seine, någon annan för att den tröttnat på en mans sexuella trakasserier och andra för att de faktiskt på riktigt har problem med sin mentala hälsa.

Men “The mad women’s ball” är inte bara en beskrivning av just dessa kvinnors mardrömslika öden, utan även en bredare och smärtsam påminnelse om vad patriarkatet gjort med kvinnors kroppar och psykiska hälsa genom historien. I en plågsam scen hypnotiserar Salpêtrières överläkare en ung kvinna, och inför en manlig publik dirigerar han henne till att utföra sexuella rörelser. Hypnosen gör att hon drabbas av både epilepsi och förlamning men denna behandling, och andra likvärdiga övergrepp, anses vara fullt normala och utförs varje dag, vecka och år.

En stor del av behållningen ligger även i Laurents och Laâges skådespeleri. Laurents porträtt av sjuksköterskan Geneviève är känsligt och och intagande och Laâge ingjuter en imponerande bredd i den plågade men starka Eugénie. Tillsammans med vackert foto blir “The mad women’s ball” en mycket sevärd film om baksidan av vad som ansågs vara den moderna vetenskapens födelse och vilka som föll offer för den.

Sara Haldert/TT