SPANING. “Två minnesvärda dokumentärfilmer är Ai Weiweis Human Flow om den globala flyktingsituationen, där filmen avviker från det mesta i tävlingen i sitt intensiva allvar, engagemang, mångfald av berättelser från länder över hela världen som ger ett synnerligen omfattande perspektiv”, skriver Ingela Brovik.
Venedig, världens äldsta filmfestival som i år arrangeras för 74:e året, är känd för sin konstnärlighet, integritet och anti-Hollywood-attityd; på tredje plats bland A-filmfestivaler i Europa, efter Cannes och Berlin, rankas priset Guldlejonet som nummer fyra i filmvärlden.
Men nu har attityden till Hollywood svängt, och i år liksom de senaste fem åren är Venedig först med att visa ett antal av de bästa amerikanska filmerna som senare skulle kunna få ta emot en Oscars statyett för bästa film eller bästa regissör. Förra årets öppningsfilm i Venedig, La la Land, fick senare Oscars; liksom tidigare år har amerikansk film i det officiella tävlingsprogrammet vunnit Oscars – här går Venedig före vad som sen kan hända i det mäktiga Hollywood.
I år är George Clooneys Suburbicon en av de fyra amerikanska filmerna i den officiella tävlingen, som är mest uppmärksammad och omdiskuterad. Den handlar om 1950-talets USA då afroamerikanska medborgare vill ta plats i samhället. Men det funkar inte då en afroamerikansk familj flyttar in i ett villaområde med enbart vit medelklass. En familj där mamman uppmuntrar sin lille son att spela fotboll med sin jämnårige svarte grannpojke.
Detta uppmärksammas av grannarna och leder till brutalt våld gentemot familjen där fadern (utmärkt spelad av Matt Damon) ständigt läxar upp pojken medan moster (Julianne Moore) är ännu hårdare. En stark film som speglar nutiden i dåtiden kraftfullt, där Matt Damons rollkaraktär till slut blir “genomskinlig” i sin dubbelhet, skrämmande aktuell. Den skulle kunna vinna pris här i Venedig men är inte i samma klass som Clooneys film om en TV-journalist i samma 1950-tal i USA, Good Night and Good Luck som visades i Venedig 2005.
Andra utmärkta amerikanska filmer i tävlingen är Alexander Paynes science-fictionsatir Downsizing och Martin McDonaghs Three Billboards Outside Ebbing, Missouri. En film om konflikter i en liten stad med Woody Harrelson i rollen som en outsider till polis och Frances McDormand som den förtvivlade kvinnan som söker rättvisa genom att sätta upp egna ”billboards” om varför mordet på hennes dotter är olöst. En bisarr berättelse där den kvinnliga rollkaraktären beter sig som en man i en klassisk vilda västern-film med tuff attityd, grovt språk, våldsamt beteende.
Egendomligt nog en rolig film, mitt i all svärta, som pendlar mellan bilden av det traditionella Amerika och de ständigt växande konflikter mellan människor som tar till våld. I Venedig finns det självklart kvinnliga regissörer i den internationella tävlingen, till skillnad från Cannes. Flera har vunnit Guldlejonet.
För några år sedan fick Venedig även programmet Women Tales, om kvinnor, som för första gången – efter den arabiska våren – fick göra film, när den konstnärlige ledaren Barbera, som fått sparken av Berlusconi, var tillbaka. Men i år är det bara en enda film av en kvinnlig regissör i tävlingen. Plötsligt har Venedig tagit ett steg tillbaka och börjar likna Cannes (där dock endast en kvinna på 70 år vunnit – en halv – Guldpalm).
Men Barbera säger: “I´m sorry that there are very few films from women this year, but we are not producing films.” Svensk film brukar alltid synas i Venedig, men inte i år. Det lär bero på att Svenska Filminstitutet valt att visa aktuell svensk film i Toronto i stället för Venedig, för att skapa bättre distribution i USA. Förra året i Venedig hade Amanda Kernells Sameblod sin världspremiär, liksom Kaspar Collins I called him Morgan, varav båda fick här sitt genombrott. Liksom tidigare år, Gabriela Pichlers Äta sova dö, som man minns med glädje i Venedig. Andra filmer värda att nämnas är Pernilla Augusts debut som långfilmsregissör med Svinalängorna, också mycket uppskattad här, Lukas Moodysons Lilja 4-ever, och inte minst Roy Anderssons En duva satt på en gren och funderade på tillvaron som vann Guldlejonet 2014.
Det finns heller ingen tysk film som brukar vara stor i Venedig, där ”Heimat”-filmerna haft sin urpremiär liksom Margarethe von Trottas Rosenstrasse, en sann historia om kvinnor som protesterade mot bortförandet av sina judiska män under andra världskriget. En tysk-israelisk-arabisk-italiensk samproduktion i Foxtrot i regi av Samuel Maoz är den enda, delvis tyska filmen i Venedig. Den är en av de allra bästa filmerna i den internationella tävlingen i sin hermetiska berättelse om en familjs oro, ångest och sorg över en son i armén, en existentiell film om liv och död.
Två minnesvärda dokumentärfilmer är Ai Weiweis Human Flow om den globala flyktingsituationen, där filmen avviker från det mesta i tävlingen i sitt intensiva allvar, engagemang, mångfald av berättelser från länder över hela världen som ger ett synnerligen omfattande perspektiv.
Dessutom, Frederick Wisemans EX LIBRIS – The New York’s Public Library, en 197 minuter lång film som okommenterat visar kunskapens rikedom och ordets makt i läsning av poesi, diskussioner, debatter, föreläsningar, samtal om litteratur, i intensivt levande scener som berättar att bibliotek är det bästa och roligaste stället att skapa och utveckla demokrati i ett samhälle. En film som borde vinna årets Guldlejon i Venedig.
info@opulens.se
