FILM. Filmfestivalen i Berlin är den största efter Cannes. Ingela Brovik rapporterar om nya sevärda filmer som tar upp samtidens stora frågor.
I filmen ”My favorite Cake” finns det en sällsam scen från dagens Iran: En kvinna som heter Mahin, spelad av Lily Farhadour, går fram till polisen på gatan och frågar lite lekfullt varför han har arresterat en ung kvinna ‒ är det för att slöjan/sjalen sitter lite slarvigt? Polisen blir sur, men efter en stunds dialog låter han den unga kvinnan bli fri, polisbilen kör i väg, Mahin och hennes väninnor blir lättade, den unga kvinnan mycket glad.
Mycket uppskattad iransk film
Filmen är regisserad av Maryam Maghaddam och Betash Sanaeeka (Iran, Frankrike, Sverige, Tyskland). ”My favorite Cake” visas i det officiella internationella tävlingsprogrammet på årets filmfestival i Berlin, som är den 74:e upplagan. Den iranska filmen har uppskattats mycket av såväl publik som press och har högsta betyg på tidningen Screens jurylista.
I centrum för filmen står den 70-åriga änkan Mahin, vars dotter med barn flyttat från Iran. Mahin är en kraftfull kvinna med mjuk framtoning i en stark film med mix av lek och allvar. Hon har blivit trött på att vara ensam, trots många väninnor och hon gör det förbjudna – söker kontakt med en man och bakar hans favoritkaka.
Konfiskerade pass
Den här filmen är en av de allra bästa i årets internationella tävling – men filmens två regissörer är dess värre inte här i Berlin. Deras pass har konfiskerats av myndigheterna i Iran.
Det har hänt förr på filmfestivalen i Berlin att filmer som visas i tävlingen är förbjudna i regissörens hemland.
Mardrömslik förvandling
”A diffrent Man” i regi av Aaron Schimberg, USA, också i internationella tävlingen, är en diametralt motsatt film, om den äregirige skådespelaren Edward, som utsätter sig för en radikalt omfattande ansiktsoperation för att förändra sitt utseende till en roll han ska spela- men hans ansikte förvandlas – blir en mardröm.
Filmer från hela världen
Detta var två exempel på filmer i det internationella tävlingsprogrammet som i år har många extra bra filmer av olika slag som fungerar väl i sina berättelser om vår tid. Det här är den största filmfestivalen efter Cannes, som ibland inte har någon kvinnlig regissör i sitt internationella tävlingsprogram. Men Berlin, däremot, har alltid kvinnliga regissörer i sitt internationella tävlingsprogram, samt många andra program som totalt visar 199 filmer från 51 olika länder. Det rör sig om intressanta, angelägna filmer från hela världen, inför en nyfiken, engagerad publik.
Kvinnor på fabrik
I programmet Panorama finns tyska filmen ”Alle die du bist” i regi av Michael Fetter Nathansky om en arbetarklasskvinna som jobbar på fabrik, aktiv i fackliga frågor.
Det är en bra, ovanlig film om en hårt arbetande kvinna med man och barn. Hon börjar fråga sig vart kärleken mellan henne och maken tagit vägen, blir frustrerad, försöker hitta tillbaka, ja det är en ovanlig story om kvinnor på fabrik.
Mödrar och döttrar
En annan film om frustrerade kvinnor som vill komma vidare är ”Langue étrangere” i regi av Claire Burger, en fransk-tysk-engelsk produktion om mödrar och döttrar i Tyskland och Frankrike som trots konflikter vill vara vänner. Den är engagerande.
Postkolonial film
Engagerar gör också ”Dahomey”, som är en dokumentärfilm av Mati Diop om den forna franska kolonin som 2021 fick ta emot 26 konstverk från Paris, tillbaka till hemlandet, numera Benin. Efter att tidigare, under kolonialtiden, blivit av med 200 konstföremål.
Det rör sig om en konstskatt som i filmen diskuteras livfullt på ett stort möte i det afrikanska landet där alla talar franska ‒ det koloniala språket ‒ trots att ingen av afrikanerna egentligen vill det. Men vi har ju inget annat språk! utropar en kvinnlig debattör, alla gapskrattar i filmen – och även publiken i Berlin, inte åt dem, utan med dem. Biografen nästan exploderar av känslor.
Vann Guldbjörnen
Publiken ställer sig sedan upp för att hylla filmteamet som kommer upp på scenen, efter filmens slut.
”Dahomey” vann Guldbjörnen för bästa film.
En av årets bästa filmer
En av årets bästa filmer, med drastisk humor och kraftfull historisk bild av den tid vi lever i, som tar plats på Berlinfilmfestivalen är ”Sterben” ( Att dö), en tysk film i regi Matthias Glasner. Den deltar också i den internationella tävlingen med sin berättelse om liv och död i en dysfunktionell familj.
Lars Eidinger spelar rollen som den unge sonen, dirigent med toppluva och viss osäkerhet. Han skall dirigera musiker och publik genom ett långt rekviem (skrivet av en deppig kompositör och vän) medan familjen har problem. Det är en intensiv film om sakernas tillstånd som med visuell styrka och starkt bildspråk gestaltar tiden och rummet, på sitt eget vis.
Sterben vann för övrigt Silverbjörnen för bästa filmmanus.
Det är tiden man får syn på här i Berlin, där samtidens stora frågor exponeras i filmfestivalens viktigaste filmer.
info@opulens.se
