Filmessän: Krzysztof Kieslowskis ”Frihet – den blå filmen”

FILM. ”I ’Frihet – den blå filmen’ skildrar Krzysztof Kieslowski hur sorgearbete kan ses som en inre, framåtblickande resa snarare än längtan till en återgång till det varit,” skriver Filip Hallbäck.

En av de allra bästa filmer någonsin som gestaltat sorg är första delen av Krzysztof Kieslowskis Trikolor-trilogi, Frihet – den blå filmen från 1993. I det kontemplativa berättandet återges känslomättade och andliga bilder av strävan efter emotionellt frigörande från mänskliga relationer, snarare än frihet i politisk betydelse.

En radikalt ny tillvaro

Den handlar om Julie (Juliette Binoche, i en av sina bästa roller), vars man Patrice de Courcy och dotter omkommer i en bilolycka men hon överlever. Patrice var en välkänd och respekterad kompositör, som innan sin bortgång hade ett beställningsverk: att tonsätta Europas enande efter kalla krigets slut. Hans ofärdiga musikstycke – som har en framträdande roll, inte minst i symbolisk bemärkelse – hemsöker henne medan hon försöker finna balans i sin radikalt nya tillvaro.

Parets bekant Olivier (Benoît Régent) förväntas fullborda Patrices oavslutade kompositioner, men Olivier misstänker att verket egentligen är skrivet av Julie. Hon får i sin tur kännedom om att Patrice haft en otrohetsaffär och letar upp kvinnan som väntar hans barn. Så småningom inleder hon ett förhållande med Olivier och låter till slut Olivier ta åt sig äran för musikstyckena hellre än att det avslöjas att det är hon – och inte hennes make – som är den verklige kompositören.

Melankolin individualiserar

Filosofen Espen Hammer har i en essä från 2004 beskrivit melankoli som ett komplext fenomen som individualiserar människan och gör oss medvetna om vår avskildhet från andra. Isolering är ett av melankolins främsta kännetecken, menar han, och det är något som tematiseras i denna film. Inte bara fysiskt och socialt, utan också i känslan av att komma i genuin kontakt med andra. Hammer skriver: ”Det är inte förrän vi vet något om hennes historia, intressen, drömmar och fantasier som vi börjar förstå vad hennes lidande innebär. Att förstå ett fall av melankoli innebär att placera en människa i ett större erfarenhetssammanhang”. I ett kulturellt system, fortsätter han resonera, tycks melankoli komma till uttryck genom att relateras till objekt för att begripliggöras.

I Frihet – den blå filmen förmedlas denna insikt genom att det är Julie som får förkroppsliga bilden av sorg. I långa kameraåkningar får vi se hur hon med ett dimmigt öppet landskap bakom sig vandrar ensam längs en mur och låter sin knutna näve skrapas, hur hon vandrar i en anonym folkmassa och kameran bara visar henne bakifrån.

Avskildhet från omvärlden

Vi åskådare känner till hennes tillstånd, men det gör inte de fullt upptagna människorna som passerar henne. Där går hon omringad av folk som inte vet någonting om hennes förflutna, vilket effektivt ytterligare förstärker förnimmelsen av avskildhet från omvärlden. Det är som att varje scen är laddad med innebörder.

I en av mina favoritscener sitter Julie i sin tomhet och tillbakadragenhet i ett mörkt kafé. Vi får se henne i en stillbild, när hon sitter ned vid sitt bord och beställer kaffe och glass av servitören. Det är en livfull miljö, men kameran fäster sin blick enbart på henne.

Alla präglingar speglas

Sakta men säkert växer det fram en dynamisk dualism mellan å ena sidan hennes djupa svårmod och å andra sidan yttre, omgivande förhållanden. När hon väl får det hon beställt, tar hon en tugga av glassen och då är det som att njutningen kan vara som, åtminstone en tillfällig känslomässig flykt, som avbryts av att hon hör ljudet av någon som spelar flöjt. Det är en gatumusikant, vars förflutna vi heller inte vet någonting om. Julie blickar ut mot honom, och det är som att hon blir påmind om något. I Binoches ansikte är det som att man kan avläsa alla de händelser som präglat henne.

I likhet med Tarkovskij förklarar inte Kieslowski sitt laddade bildspråk, utan han litar på sin publik och vår förmåga till djupare tankar och frågeställningar kring människans existens. Kieslowski berättar inte, utan han låter kameran observera och utforska.

Självständighet

I Veronikas dubbelliv från 1991 skildrar han en polsk kvinna och en fransk kvinna (båda spelade av Iréne Jacob), som delar ett mystiskt och känslomässigt band som överskrider geografiska och språkliga barriärer. I Frihet – den blå filmen skildrar Krzysztof Kieslowski hur sorgearbete kan ses som en inre, framåtblickande resa snarare än längtan till en återgång till det varit. Genom att gradvis öppna upp sig för omvärlden möjliggörs en människas självständighet.