Filmessä: Wolfgang Beckers ”Good Bye Lenin!”

FILMKLASSIKER. Filip Hallbäck presenterar ännu en filmklassiker. Den här gången handlar det om Wolfgang Beckers ”Good Bye Lenin!” från 2003.

Den tyske filmskaparen Wolfgang Becker dog i mitten av december, endast 70 år gammal. Namnet kanske inte är bekant för så många, men om jag säger Good Bye, Lenin! från 2003 kanske det klarnar.

Beckers lika publikvänliga som kritikerhyllade komedi, vars tematik påminner litet om The Truman Show (1998), utspelar sig i Östtyskland 1989 strax före Berlinmurens fall. I centrum står den unge, välsinnade Alex (Daniel Brühl, som här fick sitt internationella genombrott) vars mamma Christiane (Katrin Sass) är trogen kampen för Östtysklands socialistiska framtid. När hon får se hur Alex arresteras under ett upplopp, klappar hon ihop och faller i koma. När hon vaknar cirka åtta månader senare i juni 1990 är världen inte längre densamma. Tysklands återförening är ett faktum.

Läkarna varnar Alex och andra anhöriga och förklarar att mamman måste skyddas från omtumlande yttre händelser, annars kan hon nämligen dö av chocktillstånd.

Alex inser att Östtysklands upplösning och kommunismens sammanbrott torde betraktas som tillräckligt allvarliga faktorer, vilket leder till att han smider en plan. Den går ut på att förmå mamman att tro att det gamla Östtyskland (DDR) fortfarande existerar. Det är en rejäl utmaning, som leder till en del roliga och rörande scener där Alex för sin mammas skull försöker ge sken av att DDR alltjämt består.

Exempelvis försöker Alex hitta gamla typiska DDR-produkter, som hans mamma är van vid, men som försvunnit från butikshyllorna efter återföreningen. Med hjälp av sin vän Denis, som är en blivande filmskapare, spelar han in falska nyhetsinslag. Denis har en förkärlek för överdrivna specialeffekter och dramatiska inslag, Han skapar absurda nyheter som förklarar varför västtyska bilar plötsligt dyker upp på gatorna.

När mamman får syn på en gigantisk Coca Cola-reklam utanför lägenheten, blir Alex tvungen att improvisera fram en förklaring och ljuger om att Coca Cola egentligen är en socialistisk dryck som ”stals” av den kapitalistiska västvärlden.

En av de mest minnesvärda scenerna är när Alex och Denis berättar för mamman att Östtyskland och Västtyskland håller på att samarbeta. Samtidigt ser hon utanför lägenheten hur en enorm staty av Lenin, som egentligen håller på att tas bort med hjälp av en helikopter, ”svävar” förbi henne. Ett mångbottnat ögonblick fyllt av ironisk humor, symbolik och surrealism.

Alexs kärlekshandling till sin mamma är filmens hjärta. De omfattande ansträngningar han gör i ett tidevarv av oundviklig förändring visar hur långt han är beredd att gå för att skydda sin mammas hälsa, men det visar också vad denna värld av lögner och illusioner betyder för honom på ett personligt plan. Han försöker bearbeta sina egna förlustkänslor och utmaningen att anpassa sig till en ny verklighet, vilket väcker frågor om moral och huruvida kärlek kan rättfärdiga en lögn (eller skapandet av en alternativ verklighet).

I år, 2024, har det gått det 35 år sedan Berlinmuren revs och innebar en ny epok i Europa. Där och då upplevde många en enorm framtidstro på ett sätt som det nog är svårt för åtskilliga yngre personer att föreställa sig idag, men det fanns också andra förbisedda sidor som man inte talar om särskilt ofta. Det var ett genidrag av Becker att skapa en komedi som handlar om tidens obarmhärtighet, med Berlinmurens fall och Tysklands återförening som bakgrund.

Alexs försök att i det lilla återskapa DDR kan tolkas på ett djupare symboliskt plan som människans försök att klamra sig fast vid en förlorad kulturell identitet. Mammans hälsotillstånd blir på motsvarande vis en sorts bräcklighet i vid mening. Något gick förlorat i samband med konsumtionssamhällets intåg och när socialistiska ideal ersattes med kommersialism. Och för många fungerar romantiseringen av det förflutna som ett redskap för att hantera fundamentala politiska och materiella förändringar. Men försöken att återskapa DDR är dömda att misslyckas och visar att människan inte kan leva i det förflutna.