DISNEY. Filip Hallbäck presenterar ytterligare en filmklassiker. Den här gången handlar det om Walt Disneys banbrytande animerade mästerverk ”Fantasia”.
När jag var barn fanns det en film som trollband mig mer än någon annan, och det var Walt Disneys djärva och experimentella Fantasia (1940). Än idag när jag hör Bachs Toccata och fuga i d-moll eller Tjajkovskijs Nötknäpparsviten, leder mina tankar omedelbart till det sagolika bildspråket som levandegjordes och ackompanjerades till de gamla mästarnas kompositioner under ledning av den framstående dirigenten Leopold Stokowski och Philadelphia Orchestra.
I filmens mystiska, långsamma tempo kastas man ut i en total oförutsägbarhet inför vad som komma skall och man får aldrig någon förklaring till någonting, vilket heller inte behövs. För mig är det som att öppna ett fönster och blicka rakt in i ett magiskt händelseförlopp under åtta sekvenser, som kan innehålla alltifrån små feer som skapar årstider till festligheter till den grekiske vinguden Dionysos ära, från Musse Pigg som trollkarlens Yen Sids lärjunge till krokodiler, flodhästar och strutsar som dansar balett. Tyvärr så förekom det också en del tidstypiska rasistiska inslag, till exempel nidbilder av svarta i scener med kentaurer (människor med hästkroppar), som tack och lov klipptes bort på 1960-talet.
Så här över 80 år senare är det intressant att blicka tillbaka på den här filmen, inte minst utifrån ett receptionsperspektiv. Hur mottogs filmen i samband med premiären i början av 1940-talet och hur har den med tidens gång omvärderats? Till att börja med är det viktigt att komma ihåg att Fantasia var Disneys tredje animerade långfilm, efter de mer konventionellt berättade Snövit och de sju dvärgarna (1937) och Pinocchio (1940).
Vid premiären jublade flera filmkritiker, däribland Edwin Schallert från Los Angeles Times som ansåg att Fantasia var en milstolpe och Bosley Crowther från New York Times uttryckte upplevelsen som att ”filmhistoria skrevs”. Chicago Tribunes filmkritiker Mae Tinee beskrev filmen som ”vacker” och ”förvirrande”, som en ”överväldigande ambitiös orgie av färg, ljud och fantasi”.
Men alla var givetvis inte entusiastiska. Den hårdaste kritiken mot Fantasia kom främst från musikrecensenter, som klandrade Stokowski för dennes omarrangemang och förkortningar av flera musikkompositioner. En del kritiserade filmens konstnärliga premiss och menade att kombinationen av klassisk musik med Disneys bildspråk skulle beröva musikstyckena deras integritet. Det fanns alltså stor risk att de utvalda musikkompositionerna blev för evigt förknippade med en animerad långfilm hos biopubliken. En synpunkt som jag kan förstå, med tanke på att jag råkar vara en av dem som lätt associerar vissa kompositioner med just scener ur Fantasia.
De kritiska synpunkterna kring anknytandet av enskilda musikstycken till filmberättande är intresseväckande, när man väl tänker på det. Jag tycker inte att det inte är någon enkel diskussion, framför allt inte när man närmar sig gränsdragningsproblematiken. Hur många förknippar numera inte Roy Orbisons Pretty Woman med Hollywoodfilmen med samma namn från 1990, med Richard Gere och Julia Roberts i huvudrollerna? Eller The Righteous Brothers tolkning av Unchained Melody i drejningsscenen mellan Demi Moore och Patrick Swayze i Ghost (1990)? Eller bör man se det som att låtarna placeras i en ny kreativ kontext?
Hur man än vrider och vänder på det hela, kan en sak vara värd att ha i åtanke, något som flera filmkritiker också poängterade redan när det begav sig, att tolka musik genom bildskapande på det sätt som Disney studio gjorde med Fantasia var något revolutionerande. I dag är det dock vanligt med visuell tolkning av musik, vilket säger något om dagens digitala kultur.
info@opulens.se
