ESSÄ. Filip Hallbäck presenterar ännu en filmklassiker. Den här gången har turen kommit till Michelangelo Antonionis mästerverk ”Äventyret”.
1960 är ett osedvanligt starkt filmår för flera av de filmskapare som kom att betraktas som auteurer: Det ljuva livet (Federico Fellini), Till sista andetaget (Jean-Luc Godard), Lördagskväll och söndagsmorgon (Karel Reisz), Ungkarlslyan (Billy Wilder), Spartacus (Stanley Kubrick), Rocco och hans bröder (Luchino Visconti), Jungfrukällan (Ingmar Bergman) och Psycho (Alfred Hitchcock).
Och sedan har vi Michelangelo Antonionis stilbildande genombrottsfilm Äventyret, som väckte omstridda reaktioner under premiären på Cannes filmfestival men som med tidens gång vunnit erkännande som en pärla i den euroepiska filmhistorien.
Hyllad av kritikerna
Redan 1962 hyllade ett flertal namnkunniga filmkritiker Äventyret och rankade den som den näst bästa filmen genom tiderna i den engelska filmtidskriften Sight & Sound, efter Citizen Kane (Orson Welles, 1941). Antonionis film kom att markera början på en andra renässans för den italienska filmen som i sin tur kom att bana väg för filmskapare som Bernardo Bertolucci, Pier Paolo Pasoloni och Ettore Scola.
Antonionis filmspråk
Filmspråket i Äventyret är förhållandevis enkelt, men mäktigt. Intrigen är minimalistisk, dialogen sparsam, kameraåkningarna långsamma, tagningarna långa och miljöerna realistiska, men rollgestalternas relationer är storslagen och motivet vilar nästan på en existentiell nivå, vilket är i linje med Antonionis tematiska intresse för samtidsångesten.
Gåtan i filmen
Handlingen kretsar kring en liten grupp välbärgade italienare som gör en liten nöjestripp till en liten ö utanför Siciliens kust, varpå den fåfänga Anna (Lea Massari) försvinner efter att ha grälat med sin älskare, arkitektkonsulten Sandro (Gabriele Ferzetti).
Alla andra börjar leta efter henne, utan att lyckas ta reda på vart hon tog vägen, och så småningom växer en romantisk affär mellan Sandro och Annas lika hänförande som förståndiga väninna Claudia (Monica Vitti, som var Antonionis musa och här samarbetar dem för första gången). Och här kommer den viktiga anledningen till att publiken blev förvirrade och rasande under premiären i Cannes. Antonioni förklarar aldrig vad som hände med Anna.
Övriga rollgestalter förlorar sakta men säkert intresse för Annas öde och upphör med letandet efter henne. Än mer provocerande upplevdes det när Claudia väljer att inleda en affär med sin spårlöst försvunnas väninnas älskare snarare än att fortsätta leta efter henne. Men, Annas försvinnande har en påtaglig effekt genom hela filmen, inte minst på rollgestalterna.
Lösa ledtrådar
Claudia får så småningom skuldkänslor för att ha inlett en intim relation med Sandro, fastän Anna aldrig dyker upp igen under filmens gång. Förhållandet mellan den försvunnas älskare och väninnan som bryr sig om den försvunna, den fullbordas aldrig utan framstår som tafatt, något som ytterligare stärks av det bittra, okonventionella slutet.
Antonioni tycks lämna några lösa ledtrådar, vilket blir uppenbart när man ser om filmen för andra gången, och därtill överlämnar han tolkningen av Annas försvinnande åt publiken.
Filmen lever vidare
Skall Annas försvinnande tolkas som en metafor för något, och i så fall vad? En liten båt skymtade förbi när den passerar ön, efter att vi har sett Anna för sista gången. Tidigare skämtade Anna om att hon hade sett en haj, men skojade hon verkligen?
Anna säger subtilt och insinuant till Claudia att allt inte är som det ska med Sandro, men vad betyder det? Samtliga frågor är obesvarade, men det är det som har vidmakthållit den här filmens mytomspunna rykte vid liv genom åren.
Än idag kan man se den och förundras över vad som hände med Anna, och på så sätt lever filmen vidare inombords en själv.
info@opulens.se
