POLICY. Om en så pass smal nisch som open source-konferenser kan utforma en policy mot sexuella trakasserier så borde väl även filmbranschen klara samma sak, skriver Karolina Bergström.
Att en för misshandel dömd manlig skådespelare, som dessutom indirekt ska ha orsakat en kvinnlig artists för tidiga död, har fått arbeta kvar på den stora nationalscenen i över två decennier efter sin dom kan inte ha undgått någon som besökt en nyhetssajt den senaste tiden. Att detta tillåtits pågå med både dåvarande och nuvarande ansvarigas goda minne, och dessutom med skattefinansierat stöd, gör Dramatens patriarkalt ingrodda hålla om axeln-mentalitet om möjligt ännu brunsolkigare vilket också andra efterföljande vittnesmål pekat på.
I en något så när mindre orättvis värld skulle dessa företeelser vara begränsade till just bara teatervärlden. Men givetvis finns dessa detroniserande alfahannar överallt där människor lever och verkar kreativt. Ett exempel är inspelningen av Bernardo Bertoluccis Sista tangon i Paris, där regissören överraskade den unga skådespelaren Maria Schneider med en improviserad våldtäktsscen i syfte att få hennes ”reaktioner som en flicka och inte som en skådespelare”. Ett annat det anonyma vittnesmål som 2017 publicerades tillsammans med ett tjugotal andra av metoo-uppropet #tystnadtagning i Svenska Dagbladet, där en kvinnlig skådespelare berättade om hur hon, av en av våra mest kända manliga skådespelare, utsatts för ett våldtäktsförsök under en filminspelning, och där hennes vittnesbörd om det inträffade för filmens regissör inte resulterade i något. En annan skådespelare vittnade om en filminspelning, där hennes manlige motspelare och filmens regissör tillsammans försökte bryta sig in på hennes hotellrum under natten efter en diskussion om vem som skulle ”ta henne” först.
Sådana saker händer här och nu. I samband med inspelningar av filmer vi ser och tycker om på biografer och på tv, och inte sällan finansierat av samma skattepengar som hållit Dramatens bejublade stjärna under armarna. Samtidigt finansierar våra biljett- och strömningspengar nya filmprojekt med just dessa inblandade som medverkande.
Världen över har storstäder inrättat så kallade uppförandekoder för att reglera filminspelningar. I Kalifornien förväntas du till exempel parkera ordentligt, inta alla måltider inom inspelningsområdet och definitivt inte röka utanför de förutbestämda rökrutorna. Så, varför inte inrätta en filmisk uppförandekod som reglerar hur man beter sig mot sina kollegor? Där det inte är okej med verbala sexuella trakasserier under en inspelning, där det är oacceptabelt att blotta sig för en motspelare i syfte att få denna ur balans, och där definitivt inte är acceptabelt med vare sig vare hot om sexuellt våld eller en fullbordad våldtäkt. Att helt enkelt upprätta en uppförandekod där allas trygghet står i fokus, oavsett kön eller roll i filmteamet.
För om en så pass smal nisch som open source-konferenser kan utforma en policy mot sexuella trakasserier så borde väl även filmbranschen klara samma sak? På wikisidan Geek feminisms regellista för att motverka trakasserier vid större publika möten listas bland annat kommentarer som upprätthåller förtryckande sociala strukturer, ovälkommen sexuell uppmärksamhet och opassande fysisk kontakt som icke acceptabla beteenden. Man betonar också vikten av att rapportera om man själv eller andra blir utsatta för något liknande. Svårare än så behöver det inte vara, vare sig det handlar om kaliforniska rökrutor, nördfeministiska konvent eller svenska filminspelningar.
karolina.bergstroem@opulens.se
