FILM. Ingela Brovik rapporterar även i år från tyska DOK Leipzig, världens äldsta dokumentär-och animationsfilmfestival. Här följer hennes sammanfattning.
DOK Leipzig 28/10-3/11 2024.
På årets DOK Leipzig, den 67:e upplagan, en av de äldsta dokumentärfilmfestivalerna i Europa, visas 200 filmer från 55 länder. Det rör sig om filmer som på olika sätt gestaltar vår egen tid och ibland ger historiska tillbakablickar på oväntat sätt, eller ger nya perspektiv, inte sällan med humor under ytan.
En av dessa festivalaktuella filmer är en dokumentär om Leipzig där den fredliga revolutionen startade 1989, i dåvarande DDR, som ingick i Sovjetunionens östblock där yttrandefrihet inte existerade. Det som började i Leipzig ledde sedan till demonstrationer för frihet i hela DDR där Berlinmuren slutligen föll den 9 november 1989. Därefter följde hela det sovjetiska imperiets upplösning.
Men det var alltså i Leipzig det hela startade, och där har minnesmärken /Gedänkstätte på tyska, uppförts. Och nu kunde vi på DOK Leipzig se en ny dokumentärfilm, ”Gut Ding will Weile haben” i regi av Jens Franke, som gör en road-movie genom denna hjältarnas stad och dess minnesmärken. Men det är bara det att det inte står ett enda ord på de olika minnesmärken som finns i centrala staden. Det rör sig om abstrakta skulpturer. Publiken på bio Passage i centrala staden håller på att skratta ihjäl sig inför den absurda filmen som visar att det inte finns några berättelser på dessa minnesstenar. Bara tomhet, tystnad.
Frankes film är typisk för DOK Leipzig, som ger nya perspektiv och får publiken att diskutera efteråt, med emfas.
Invigningsfilmen ”Tracing Light”, är en tysk dokumentär i regi av Thomas Riedelsheimer handlar om ljuset ur ett vetenskapligt perspektiv, Det är en film med dynamiskt ljus, som skiftar mellan olika nyanser, blandat med scener där några forskare diskuterar olika sakfrågor engagerat, sakkunnigt. Filmens berättelse blir närmast magisk i sin bildsköna stil. Utan ljus skulle det inte finns någon film, – och heller inget liv på jorden. En mycket minnesvärd film, som går sin egen väg, med ljuset som symbol.
En helt annan film är ”wo/men” i regi av Kristine Nrecaj och Birthe Templin , ett porträtt av sex albanska ”Burrneshas”, kvinnor som tvingats in i en social roll som män, för att deras familjer behöver en son, inte en dotter. I ett land med utpräglad patriarkal struktur där flickor och kvinnor inte har något att säga till om. De får anpassa sig, och de ansikten som visas i filmen av kvinnor som vuxit upp i manskläder är helt stängda. Dessa ansiktsuttryck är nästan som i en skräckfilm i en stark dokumentär om en okänd situation av förtryck, som stannar kvar hos oss i publiken.
”Miralles”, är titeln på en spansk-mexikansk dokumentär i regi av Maria Mauti, om den katalanska arkitekten, känd för en okonventionell arkitektur som tar plats i filmen med glad energi och blomstrande design. Vi får även se människor röra sig med entusiasm kring dessa byggnader.
Det filmiska porträttet av arkitekten är luftigt och tätt, abrupt och utagerande, liknar Miralles egen design. En konstnärlig dokumentärfilm med fokus på den nyfikna blickens sätt att närma sig arkitekturen och dess uttryck.
”Tarantism Revisited”, i regi av Anja Dreschke och Michaela Schäuble från Tyskland och Schweiz, är en dokumentär som utspelas i Apulien i södra Italien 1959 där kvinnor dansar närmast exstatiskt i ett kyrkligt kapell, om och om igen. Det sägs att de har blivit bitna av spindlar men de har i själva verket fått order om att genomföra denna märkliga dans, och måste lyda. Det handlar således om patriarkal makt över underdåniga kvinnor som dansar och tar ut svängarna på egendomligt sätt. Detta fenomen kallas nu för folklore och har blivit en turistattraktion. Det är en ovanlig berättelse, snudd på bisarr, som vann pris på årets DOK Leipzig.
En helt annan slags dans förekommer i den ukrainska dokumentären ”Nice Ladies” om fem kvinnor, alla över 50 år, som är goda vänner, trots att en av dem lämnat Ukraina efter att kriget börjat. Nu träffas de utanför hemlandet och tränar sin dans tillsammans. Frustrationen över krigets fasor gestaltas i dansen.
Filmen visas gratis i Leipzig Hauptbahnhof, den gigantiska centralstationen med mycket tågtrafik och förvånansvärt nog passar det bra att visa film i den mäktiga tåghallen där folk springer förbi på väg till tågavgångarna, men stannar till för att helt plötsligt kunna se bra dokumentärfilm.
”Twice into Oblivion” är en fransk dokumentär i regi av Pierre Michel Jean berättar om ”the Parsley Massacre” som inträffade 1937 vid gränsen mellan Haiti och Dominikanska Republiken. Militära trupper från Dominikanska Republiken utförde en massaker på invånare i Haiti, vilket har traumatiserat ön (delad i två nationer). Filmen visar ett försök att komma till tals när det gäller denna historia och några kvinnliga dansare och skådespelare från Haiti gestaltar detta trauma. Det gör de konstnärligt, med genom dans och performance, ord och mimik. Filmen visar detta med konstnärlig kraft. Det är en film som blickar framåt i hopp om att medborgarna i de två länderna skall kunna lämna 1937 års koloniala historia bakom sig.
Det är en ovanligt stark film och att ta itu med obekväma frågor är något signifikativt för DOK Leipzig.
info@opulens.se
