NOMINERAD. Victor Lindgrens film Kometen handlar om en hbtq-flyktings situation och bygger på en novell med samma namn av Opulens Melker Garay. Kometen är den enda svenska kortfilm som tävlar under Berlins filmfestival vilken pågår just nu.
Filmen följer en nyanländ ung man från Somalia, som flytt från förtryck och homofobi. Vi följer med i hans möte med Sverige. Bemötanden och myndighetskontakter i ett tyst flöde av bilder som vi nästan vant oss vid den senaste tiden, där utsattheten, vanmakten och frustrationen ligger som en bedövande matta.
Men i Kometen händer det samtidigt något annat. Där brinner det. Garays ord blir en annan matta som ger oss en del av den värld som rör sig inuti pojken. En enkel voice over, ren och tydlig. Genom Garays språk, lika avskalat och luftigt som Lindgrens bildsekvenser, släpper in oss i den unge mannens huvud: Det är över två tusen år sedan som jag var där. Och snart ska jag åter komma dit.
Men visst, kanske kommer kyrkklockor att ljuda över världen för att hälsa mig välkommen. Och kanske kommer hymner och sånger att skrivas till min ära. Inte skulle jag bli förvånad om det blir så.
Som ett storhetsvansinne, hur långt skall hans tankar gå? Vi kan endast ana oss till vad han har upplevt. Trauman ifrån hemlandet, flykten, och nu en tid framför sig som med stor säkerhet kommer bli mycket svår, vare sig han inser det eller inte. Spår av lidande, tanken slår mig att det blivit för mycket. Gått för långt och slagit över. Kanske brustit helt; börjar han förlora förståndet?
För jag gav dem ljuset. Och med ljuset gav jag dem hopp och förtröstan.
För ett ögonblick blir det som utspelar sig likgiltigt, de politiska villkoren som rör sig bakom situationen blir ointressanta, istället får vi uppleva en människa som inte liknar alla andra. Liksom ingen människa liknar någon annan, och det gör lite ont när jag inser hur ovanligt det är idag med sådana skildringar av människor i situationer som hans. Ändå är det så oerhört viktigt. Om det så bara lyckas röra vid en enda människas inre, någonstans, att få någon att tänka efter, är det värdefullt.
Jesus spikades upp på ett kors. Hur länge ska vi låta våra plågade medmänniskor lida innan vi inser att alla människor, oavsett nationalitet eller livsval, har lika stor rätt att få hjälp och känna trygghet.
Mannen i filmen blir till en himlakropp, en martyr. Visst kommer man att tacka mig. För den som skingrar mörkret kan man endast vara tacksam mot. Länge har de väntat på mig. Det är därför jag kommer. Deras himmel kommer snart att bli upplyst. Och återigen kommer de att skriva koraler och psalmer om mig. Den där känslan av hopp, av storhet, av att vara på väg ifatt något, den lyser klart hela filmen igenom. Skriva koraler och psalmer, kanske var det just vad Lindgren gjorde?
Kometen är ett ovanligt lyckat möte mellan två subtila, tämligen lågmälda, historier som tillsammans lyckas skapa något mycket starkt. Det är två olika historier som berättas, parallellt, det som sprakar, och försvinner, det sker i mötet. Garays text är en lång metafor, den flyger fritt och ska så göra. Men under ett par minuter har den fått form, ett syfte, genom Victor Lindgren.
Historien Lindgren berättar är inspirerad av verkligheten. Hans vän Abdi Aziis, som idag sitter fast i väntan i det svenska systemet, har genomlevt en sådan här resa. Han spelar även sig själv i filmen.
Att Kometen utnämns till enda svenska bidrag för Berlinale Shorts 2017, känns rimligt och helt rätt. Temat, en ensamkommande flykting från Somalia, är utan tvekan det mest brännande i dagens svenska kulturklimat.
ida.thunstrom@opulens.se
