KLIMATAKTIVISM. “När Halla dyker ner med ansiktet i djupgröna lavar är det inte svårt att förstå hennes orubbliga kärlek till naturen och hatet mot dem som vill förstöra den.” Karolina Bergström har sett isländska filmen Woman at war som har svensk premiär imorgon idag.
Film: Woman at war
Regi: Benedikt Erlingsson
Manus:Benedikt Erlingsson, Ólafur Egill Egilsson
Medverkande:Halldóra Geirharðsdóttir, Jóhann Sigurðarson, Juan Camillo Roman Estrada m.fl
Det finns anledning att fråga sig varför det inte gjorts fler filmer på temat klimataktivism. I synnerhet sådana som inte svartmålar aktivisterna och försöker smussla undan själva klimatfrågan, som i thrillerbetonade Night moves (2013) där ett sabotage mot en stor och miljöfientlig vattendepå istället utvecklar sig till en dödlig komplott.
Desto roligare är det att i år få se en film som tar både klimatet och sin publik på allvar. Februaripremiären Woman at war är en både rolig, spännande och gripande film där Halla (Halldóra Geirharðsdóttir), en snart medelålders och till synes timid körledare, i själva verket är en av Islands mest efterspanade personer efter att i hemlighet ha saboterat kraftledningar för att förhindra aluminiumindustrins exploatering av höglandet. Med smått på övertydligt symboliska bilder av Gandhi och Nelson Mandela hemma på väggen stuvar hon ner sin gigantiska pilbåge i en barnvagn, beger sig likt en medelålders Katniss Everdeen ut på ekobetonat räddningsuppdrag, och när värmesökande polisdrönare sveper över nejden gömmer Halla sig frankt för dem under färska fårlik.
Som sagt så spelar det bedårande framställda isländska landskapet en avgörande roll i filmen, och när Halla dyker ner med ansiktet i djupgröna lavar är det inte svårt att förstå hennes orubbliga kärlek till naturen och hatet mot dem som vill förstöra den. Som Halla själv uttrycker det är det knappast hon som är brottslingen i den här historien, utan snarare den som försöker stoppa företagens brott mot befolkningen. Fenomenala Halldóra Geirharðsdóttir inte bara övertygar i huvudrollen utan spelar även sin egen tvillingsyster, den mer andligt orienterade yogaläraren Ása, med all bravur. Mitt i alla aktionssmiderier får Halla dessutom veta att den adoptivansökan hon skickat in fyra år tidigare plötsligt har godkänts, och att hon nu har en liten fyraårig föräldralös flicka som väntar på henne i Ukraina.
Det skulle lätt kunna bli en banal historia, men det blir det inte. Regissören Benedikt Erlingsson, tidigare känd för den Oscarsnominerade debutfilmen Bland hästar och män (2013) och som lyckats få även denna film att bli Islands bidrag till Oscarsgalan, har ett träffsäkert handlag för den här typen av historier och strösslar frikostigt med ögon- och örongodis. Ta bara de finurliga musikinslagen, där orkestern i fråga de facto tar plats i filmen, liksom en ukrainsk skönsjungande körtrio i färgglad folkdräkt. Erlingsson har också ett exakt gehör när det gäller komik, som när Halla eller ”Bergskvinnan” som medierna kallar henne, iförd blommig sommarklänning chict forslar in sprängmedel i den av polisen avspärrade brottszonen genom att helt sonika gömma det under blomplantor och stinkande kodynga. Eller när hon, i skydd av en pappersmask föreställande Nelson Mandela, tar ner och handfast detroniserar en spanardrönare med hjälp av sin pilbåge.
Det finns som sagt ett flertal bottnar att diskutera i Woman at war, men det som hänger kvar längst är nog den klimatbetonade aspekten. För när Halla, som definitivt skiljer sig från den gängse bilden av en kompromisslös klimataktivist, begår sina sabotageräder i bästa Extinction Rebellion-stil ställer hon samtidigt en oundviklig fråga till oss i publiken — hur mycket av bekvämlighet är just du beredd att försaka för framtida generationers skull? En tanke så god som någon att ta med sig hem från biosalongens dunkel.
karolina.bergstroem@opulens.se
