FEMINISM. Efter ett år då den patriarkala ordningen i filmindustrin skakats om på allvar har den trettonde upplagan av Ifema, Sveriges äldsta feministiska filmfestival, ägt rum i Malmö. Ingela Brovik var där.
Sveriges äldsta feministiska filmfestival, International Female Film Festival Malmö (Ifema) firar 13 år med ett mångfacetterat program. Ett program där magisk feminism blandas med socialrealistiska filmer som tar oväntad vändning, moderskap med olika infallsvinklar och fokus på film från Polen, ett land där film alltid haft stor konstnärlig och politisk betydelse (inte minst under Sovjettiden). Med kvinnliga regissörer som ordföranden för European Film Academy, Agnieszka Holland, som varit av central betydelse i polskt filmskapande.
På årets Ifema fanns således mycket intressanta filmer i programmet. Dessutom har festivalen öppnat upp för samarbete med en helt ny biograf, Malmös första, och än så länge enda, mikrobiograf. Biografen Hypnos på Norra Grängesbergsgatan. En intim biograf med klassiska biografstolar från Folkets Bios Panora, från den tid bion fanns i lokaler nära Centralstationen i Malmö, det vill säga från 1980-talet fram till 2011.
På biografen Hypnos visades Rafiki i regi av Wanuri Kahiu, om kärlek och politisk konflikt mellan två unga kvinnor i Kenya som blir kära i varandra trots politisk rivalitet mellan deras familjer. En ovanlig afrikansk film med starka rollprestationer av de unga kvinnliga skådespelarna. Därtill är det en film med livfull energi som bryter tabun.
Irina i regi av Nadeja Koseva, en bulgarisk film (ett land vars filmer sällan visas på svenska biografer) är starkt berörande. Den handlar om en ung kvinna som jobbar deltid på en restaurang, har dåligt betalt, smugglar matrester med sig hem till sin sure make som inte jobbar alls, och sitt lilla barn. När hon får sparken från jobbet och mannen råkar ut för en olycka blir fattigdomen akut. Den smala unga kvinnan vägrar dock att ge upp, hittar en annons där ett rikt par söker en surrogatmamma. Irina tar “jobbet” trots alla komplikationer. En av de bästa filmerna på årets Ifema med sitt utsökta bildspråk, starka skådespeleri och en tät dramatik, om fattigdom i dagens Europa.
En annan höjdpunkt var den stumfilmskonsert som gavs i samband med visningen av Fadren i regi av Anna Hofman-Uddgren, Sveriges första kvinnliga regissör som gjorde sex filmer, varav Fadren från 1912 efter Strindbergs verk är den enda som finns bevarad. Musiken till filmen med Gerda Holmquist, cellist och musikskapare från Malmöbaserade stråkkvartetten Vindla String Quartet, är unik i sin dova tonart, sitt fantastiska vibrato och en klangfärg, långt bort från den traditionella pianomusik
som brukar framföras till filmen. Dessutom bjöds det på förfilm i form av Lev livet leende i regi av Pauline Brunius, en komedi som blir ett slags satir med fokus på manlig makt och kvinnlig upprorsanda år 1924 i Stockholm.
Efter detta oförglömliga stumfilmsprogram visades ett spännande kortfilmsprogram med bredd och mångfald. Vi fick se svensk kortfilm, där Dagsländan i regi av Emelia Hansson är i sin egen kategori. Den handlar om en 8-årig flicka, Emma som backar upp sin pappa, så han skall fatta att han är bästa pappan. När han blir för stressad, förvandlas han till ett monster som skrämmer henne. Men hon måste vara en duktig dotter. Mamman som knappt syns i bild är ständigt arg och den lilla flickan är den mest vuxna
i rummet. Hon är den enda som ser helheten i familjen men fixar det — utan att bli ett offer. En riktigt bra kortfilm i sin egen rätt, och ett utmärkt exempel på vad årets Ifema hade att erbjuda.