Ett förlorat tillfälle

ÄNGSLIGT. “Ingen verkar ha haft någon tilltro till publiken, inte heller till materialets egen kraft att fängsla. Det är märkligt, för ämnet är i grunden fascinerande: människor som under svåra förhållanden valde att ta steget ut i det okända”. Gustaf Johansson om Bye bye, Sverige.

Under julledigheten ser jag Lotta Lundgrens och Erik Haags nya SVT-serie, Bye bye, Sverige, om den svenska emigrationen till Nordamerika från mitten av 1800-talet. Redan under det första avsnittet övermannas jag av känslan att vara fast i en upprepning. Till formen är programmet snarlikt Historieätarna. Inslag med Lundgren och Haag i tidstypiska kläder och miljöer varvas med fördjupande segment där experter redogör för sammanhanget. Detta är ett infotainmentformat som vid det här laget är mer än lovligt slitet, och när serien tuggar vidare blir det allt svårare att förstå varför det dammats av ännu en gång.

Tillsammans med komikerna Kakan Hermansson och Olof Wretling gestaltar Haag och Lundgren två emigrantfamiljer. Dels på vägen till och i det nya landet under emigrationsåren, dels då dessa familjers ättlingar möts i Sverige under sent 1950-tal. Idén är god: låt tittarna se emigrationens livsöden ta kropp i ett par karaktärer. Tyvärr sker utförandet i form av humor av buskiskaraktär, med roliga dialekter, lustiga mössor och svärmorsskämt. Det är ärligt talat inte särskilt kul, och det gör heller inte mycket för att blåsa liv i det förflutna.

När experterna – historiker, etnologer, litteraturvetare, författare – dyker upp framstår de mest som alibin för ett sketchprogram med historiskt tema. Det är förstås inte dessa medverkandes fel. Här finns ett embryo till en gedigen skildring av emigranternas tid och levnadsöden, men tyvärr görs inget med all den samlade kompetensen. Putslustigheterna regerar. Förflutenheten blir aldrig mer än ett rekvisitaförråd.

Resultatet blir att Bye bye, Sverige framstår som en synnerligen ängslig produktion. Fort, kör en kul dialekt! På med en lustig hatt! Annars kanske tittarna tröttnar. Ingen verkar ha haft någon tilltro till publiken, inte heller till materialets egen kraft att fängsla. Det är märkligt, för ämnet är i grunden fascinerande: människor som under svåra förhållanden valde att ta steget ut i det okända, som bröt upp från allt i ett försök att skapa sig ett bättre liv; ett mer engagerande stoff är svårt att föreställa sig.

Denna brist på förtroende, för tittare och för källmaterial, gör också att poängen med programmet faller. Om syftet nu är att berätta historien om emigrationen på ett folkbildande vis, att väcka intresse för det förflutna och skapa en spegelyta att reflektera samtidens migration i, nog måste väl detta förflutna då stå i centrum? Vad blir annars kvar?

Några enstaka gånger sätts publiken ändå i direktkontakt med förflutenheten. Arkivintervjuerna med dem som i verkligheten gjorde den långa resan över Atlanten skär genom tomgången. Se där, ett material att bygga en TV-serie om emigrationen på! Dessa intervjuade borde utan svårighet gå att följa i arkiven, så också deras släktingar, i både Sverige och USA.

Det förefaller alltså vara möjligt att ur dem utvinna just den sortens personliga, generationsöverskridande emigrationshistorier som Bye bye, Sverige velat gestalta. Synd att man istället valde att prioritera andra ting. Ytterst gör det att serien mest av allt framstår som ett förlorat tillfälle.