FOLKHEMSHUMOR. Humanism, antikapitalism och solidaritet. Hasse och Tage tog varje tillfälle i akt att omsätta sina hjärteämnen till film. Fram till i dag något helt unikt i svensk filmhistoria, skriver Karolina Bergström apropå Jane Magnussons dokumentärfilm som har biopremiär ikväll.
När undertecknad var liten och åkte långt med bil var det så gott som alltid till ett och samma soundtrack, nämligen diverse samlade Lindeman-sketcher på bilens skrapiga kassettbandspelare. Även om alla undertoner i Hasse Alfredssons och Tage Danielssons underfundiga komik inte alltid var helt greppbara för ett barn, var pappas fryntliga småfniss åt punkrockaren Trindeman Lindemans osande svordomar eller den amerikanskklingande fotbollstränaren Bob Lindeman bevis nog för att detta sannerligen var stor humor.
I Jane Magnussons fenomenalt berättade Hasse och Tage – en kärlekshistoria med premiär i förra veckan får vi genom unikt arkivmaterial och ett myller av samtida röster veta mer om den vänskapsduo, vars ojämförbara kreativitet de facto gick att likna vid en tryckkokare. Hur hade de annars förmått att år efter år trycka ur sig mängder av revyer, tv-program och framförallt långfilmer, allt med samma ojämförbara kvalitet? Det går att riktigt se avundet glimma till i den före detta moderatpolitikern Anders Björks ögon, när han i Magnussons film vittnar om hur högern gärna hade sett någon komiker av samma grad ägna sig åt högerfrågor.
Stöd Opulens - Prenumerera!
Men nu brann Hasse och Tages hjärtan inte för löntagarfonder eller kapitalets frihet, utan snarare för humanism, antikapitalism och solidaritet, och de tog varje tillfälle i akt att omsätta sina hjärteämnen till film. I den lilla skånska orten Tomelilla med omnejd spelade de in klassiska filmskatter som miljöuppropet Äppelkriget, där den för filmen specialkomponerade Evert Taube-låten Änglamark kommit att bli något av ett svenskt nationalepos, den fantasifulla konstnärsbiografin Picassos äventyr, en film med endast en replik men desto större komik, och Hasse Alfredsons soloregidebut Ägget är löst, där en förtryckt fabrikörsson blir ledare för en anarkosyndikalistisk revolt. Tomelillas torg draperades om till både New York och Paris, ortsbefolkningen engagerades som statister och världspremiärerna ägde rum i den lokala biografen, allt medan den alfredsonska/danielssonska filmmaskinen vevade ut publiksuccé efter publiksuccé.
I dag ter sig filmer som Släpp fångarne loss – det är vår!, där Lena Nymans och Tage Danielssons godhjärtade karaktärer försöker ge kriminella en andra chans, och Tage Danielssons soloregidebut Sopor, där barn ockuperar det kungliga slottet för att få göra sin röst hörd, kanske en smula svartvita i sin ibland naivt rättframma framställning av samhällets orättvisor. Men så talade deras humor också, för att citera en av rösterna i Jane Magnussons dokumentär, också till alla mellan tre och hundratre år. Utan att bli onödigt nostalgisk – för självklart görs det massvis med bra och viktig film även i dag – så är det svårt för att inte säga omöjligt att hitta någon liknande modern motsvarighet till Hasse och Tages filmiska humanism. Deras spretigt engagerade filmflora blev med tiden till en oumbärlig del av det svenska folkhemmet som vi minns det.
Undertecknad tillhör dem som aldrig skulle ranka en film högre på grund av något slags politiskt budskap, och givetvis måste all film få existera i egen rätt utan förmenta krav på budskap eller framställning. Men att som Hasse Alfredson och Tage Danielsson faktiskt använda sin kändisstatus till att nå ut med viktiga budskap – tillsammans lyckades de exempelvis bidra till frigivningen av fler än femtio samvetsfångar genom sitt engagemang i Amnesty – är fram till i dag något helt unikt i svensk filmhistoria. Och även om det kanske inte är helt rimligt att släppa precis alla fångar loss, så råder det inget tvivel om att det humanistiskt präglade filmarvet efter Hasse och Tage för alltid rotat sig i generationer av svenskar.
karolina.bergstroem@opulens.se
