DANMARK. I Danmark talas det just nu mycket om en dansk radiojournalist vars intervju med skådespelaren Ghita Nørby gick riktigt snett. Ivo Holmqvist kommenterar.
”Det er ikke alltid, at den interviewede bryder sig om journalisten, men man gør jo sit bedste” skrev den danska journalisten Maise Njor i Berlingske Tidende igår måndag, under en självbekännande rubrik: ”Vi har alle haft vores Ghita-moments — mit var med Leonard Cohen.” Förargligt nog hindrar tidningens betalvägg mig från att få reda på vad Leonard Cohen sade eller inte sade. Men av sammanhanget kan man dra slutsatsen att den ständigt lika artige Cohen avböjde att svara på impertinenta frågor från en dansk journalist som inte förstod att hålla distans. Han var aldrig någon som lättvindigt torgförde sina egna inre tankar, plågor och djupare livserfarenheter.
Bakgrunden till artikeln är ett köpenhamnskt mediedrev som pågår just nu. Radio 24 syv (man håller alltså igång veckans alla dagar dygnet runt) verkar vara på fallrepet. Men man ser till att kollapsa under så stor mediebevakning som möjligt, nu senast genom att låta radiojournalisten Iben Maria Zeuthen knacka på dörren till Ghita Nørbys villa. Hon bor i Holte, i det burgna stråk i norra Köpenhamn som ibland med illa dold avund kallas ”whiskybæltet”. Intervjuaren kom dit med en absurd ambition, att låta samtalet med denna mycket kända och mycket professionella skådespelare löpa ohindrat under sju timmar, med bandspelaren igång hela tiden.
Det förskräckliga och avskräckande resultatet är utlagt på nätet, för alla att lyssna på och dra lärdom av. Redan efter fem-sex minuter går det snett. Journalisten riggar upp en stor mikrofon framför näsan på Ghita Nørby som blir förargad, ilsken och snart genomförbannad och som inte tiger med vad hon tycker — att hon skulle låta sig intervjuas under nästan ett tredjedels dygn trodde hon var ett skämt. Ordutbytet blir knappt två timmar långt, och redan efter några få minuter pinsamt. Ghita Nørby som är 84 år är snabb i repliken, vass i sina omdömen, och visar inte ett uns av undfallenhet.
Den mycket yngre journalisten, som dock tycks ha en del års erfarenheter i yrket bakom sig, envisas med att ställa pinsamt fyrkantiga frågor som ofta är taffligt psykologiserande. Hon blir förstås utskälld av en amper dam som tänker så mycket snabbare och har så mycket längre livserfarenhet. Bara två inslag är värda att lyssna på, dels när Ghita Nørby kommer in på sitt inte särskilt harmoniska förhållande till modern som var konsertpianist och som blev allt mera avundsam ju mera framgångsrik dottern blev (man kan undra varför Zeuthen inte följde upp med frågor om fadern-kammarsångaren).
Och dels när hon minns ett möte med Karen Blixen på Rungstedlund då hon själv var alldeles för ung och dum för att ställa de rätta frågorna. Det är hörvärt, men allt trams som föregått de båda inslagen liksom vad som följer borde ha klippts bort. Men då hade det inte orsakat någon uppståndelse. Nu kan man i alla fall använda intervjun på journalistutbildningen i Danmark (om någon sådan finns) som ett avskräckande exempel. Hur borde det ha gjorts? Först skulle man förstås ha klappat ställets vackra vinthund, och sedan utan att avbryta lyssnat uppmärksamt när denna livskloka skådespelare generöst lade fram några av sina många minnen.
info@opulens.se
