TV-SERIE. Johnny Edström ger här en introduktion till den klassiska anime-tv-serien ”Neon Genesis Evangelion” som bland annat kan ses på Netflix.
Japansk anime och manga har länge varit populär i Sverige, de ses numera som en självklar del av medieutbudet. Netflix visar bland sina hundratals serier flera av de mest populära, anime-serierna, och Crunchyroll, den stora streamingsajten för anime, är tillgänglig här och populär över hela världen.
Det tycks mig dock oftast som att anime, med undantag för vissa utvalda filmer (oftast gjorda av Studio Ghibli), mest diskuteras som en lite flippad och speciell populärkultur. Rolig och spännande och unik men kanske inte så mycket mer än så. Anime ses i huvudsak som underhållning för barn, ett resultat av att animation i Europa och USA i huvudsak är inriktad på just den kategorin.
Detta gör att den vuxna, mer ambitiösa animen fortfarande inte får ta speciellt stor plats i finkulturella kretsar här. Men jag anser att vissa anime-serier har en kraft och ett djup som kan mäta sig med några av västerlandets största alster. Den ger mig samma behållning som, låt säga, en roman av Dostojevskij eller en film av Bergman.
I Japan utgör många av dessa stora verk också bred populärkultur, snarare än något som bara ett fåtal intresserar sig för. Men i egenskap av populärkultur lyckas de nå mycket djupare än de flesta stora amerikanska serier (till exempel ”Game of Thrones” eller ”Breaking bad”), som under de senaste decennierna varit i fokus.
”Neon Genesis Evangelion”
Jag vill här ge en introduktion till en av mina absoluta favoriter i genren: klassikern ”Neon Genesis Evangelion” från 1995, en anime som döljer sin unika styrka under en yta av pojkaktig actionfantasi.
”Neon Genesis Evangelion” består av 26 avsnitt, är producerad av Gainax och regisserad av Hideaki Anno. Premissen i ”Evangelion” är klassisk anime-science-fiction. Den utspelar sig tjugo år efter att världen höll på att gå under i ”det andra nedslaget”, en apokalyptisk katastrof som dödade hälften av världens befolkning. Det som finns kvar är en sorts högteknologisk men glesbefolkad post-apokalyptisk värld där folk lever i superutvecklade sci-fi-städer vars omgivande natur är förstörd och obeboelig. Centrum för handlingen är Tokyo 3, en stad så tekniskt avancerad att den kan sänkas ner under marken när den behöver skyddas.
Det är oklart vad som orsakade apokalypsen. Den officiella historien är att en meteor slog ner, men få tror på detta. Vad som egentligen hände vet ingen säkert, men det verkar kopplat till de monster som börjat dyka upp och med en oförklarlig aggressivitet angriper Tokyo 3.
Monster som kallas änglar
Dessa monster kallas intressant nog ”änglar”. De är visuellt väldigt olika varandra, men alla antar någon sorts monstruös, ironiskt nog, nära på demonisk form. Deras skepnader är snarare en referens till de skrämmande änglarna i hebreisk mytologi och Apokryferna än de senare bevingade människoliknande varelserna i Nya testamentet och kristen bildkonst.
De beter sig dock mest som Godzilla när de välter hus och krossar den japanska arméns ineffektiva försök att bekämpa dem. Det enda som klarar att stå emot en ängel är en ”Evangelion”, en avancerad människoliknande robot med en mänsklig pilot.
Som i så många andra japanska animeberättelser visar det sig att de enda som kan styra dessa robotar, och därmed rädda världen, är en grupp ungdomar. De unga är de enda som robotarna är kompatibla med, av någon till synes oförklarlig anledning.
Tre vitt skilda personlighetstyper
Huvudpersonen i serien är Shinji Ikari, en blyg 15-åring som inte vet vad han vill men som pressas in i rollen som pilot eftersom hans pappa är högsta chef för Evangelion-programmet. Shinji är djupt osäker på sig själv men har ändå ambitionen att göra bra ifrån sig, mest för att göra sin pappa glad.
De två andra piloterna är kvinnliga: Rei och Asuka. Rei är en föräldralös flicka med oklar bakgrund som verkar vara drabbad av en kronisk apati. Hon reagerar knappt på tilltal från andra och gör vad hon blir tillsagd att göra med en mekanisk likgiltighet. Undantaget är när hon pratar med Shinjis pappa, då hon plötsligt lyser upp och får livskraft.
Asuka är motsatsen, hyperaktiv och stöddig. Hon är den mest tränade av piloterna, men också den mest skrytsamma. Hon stoltserar vid varje möjligt tillfälle med sina bragder. De tre piloterna fungerar som tre känslolägen, från Reis apati till Shinjis osäkra trevande till Asukas självsäkra stolthet. De uppvisar tre olika sätt att bemöta en skrämmande omvärld.
Shinji bor tillsammans med sin chef och målsman Misato, som tagit över rollen som vårdnadshavare då Shinjis far är för upptagen med att leda motståndet mot änglarna. Hon är en ung och ambitiös kvinnlig befälhavare som är både sylvass och skarp och samtidigt en nästan överdrivet frisläppt livsnjutare. Medan hon drillar Evangelion-piloterna hårt och har stenkoll på alla protokoll börjar hon också varje morgon med att dricka en öl det första hon gör. Efter första klunken skriker hon av glädje. Hennes hem är ett totalt kaos som Shinji ideligen behöver städa.
Det jag beskrivit så här långt framstår förmodligen inte som så annorlunda än mycken annan anime, eller ungdomsfiktion i allmänhet. Världen är i fara, och det gäller för en samling ungdomar att rädda den och samtidigt lära sig något om sig själva och livet.
Vad som gör ”Neon Genesis Evangelion” till så mycket mer är karaktärsskildringarnas psykologiska djup och dess abstrakta men kraftfulla metaforik, som blandar kabbala, kristen eskatologi och psykoanalys till en unik brygd.
Freudianska inslag
Seriens viktigaste aspekt är freudiansk, vilket är vad jag kommer fokusera på i denna text. I centrum för handlingen är Shinjis relation med sin far Gendo Ikari, den avlägsne mystiska fadersgestalten. Han har aldrig bott med sin son och har aldrig pratat med honom förutom när han ger honom order. Fadern uppträder alltid med mörka glasögon som döljer hans blick. Men det är uppenbart att han ser ner på andra från sin både fysiskt och hierarkiskt upphöjda position på militärbasen. Hans enda relation till Shinji är som befälhavare och hans enda kommunikation består i påbud. Fadern tvingar sonen in i rollen som Evangelionpilot men förklarar aldrig sina motiv eller visar några känslor.
De tidiga delarna av serien är genomsyrade av den press som detta påbud skapar. Shinji tvingas först flytta från ett stillsamt liv, med den lärare han bodde hos sedan moderns död, till basen för Evangelionprojketet. Han får sedan ordern att styra roboten och slåss mot ett monster. När Shinji kommer till basen är det första gången fader och son möts på många år, men ändå säger Gendo ingenting annat än vad som ska göras. Detta fortsätter genom serien.
Fadern är avlägsen och auktoritär. En av få glädjestunder i Shinjis liv är när hans pappa säger “bra jobbat”, nästan i förbifarten, efter ett uppdrag. Auktoritetens tystnad är så kvävande och skrämmande att bara en liten komplimang kan skapa glädje.
Den till synes barnsliga science-fiction-handlingen om robotar som slåss mot monster kan ses som en metafor för människors svårigheter att nå varandra.
Relationen till pappan är central för Shinjis problematik. Det finns ingen värme eller några nära relationer i hans liv, vilket resulterar i att han är konstant skrämd av andra och har svårt att komma nära någon på riktigt. Denna svårighet att närma sig andra är seriens huvudsakliga tema, och seriens alla rollfigurer är drabbade av detta på ett eller annat sätt. Den till synes barnsliga science-fiction-handlingen om robotar som slåss mot monster kan ses som en metafor för människors svårigheter att nå varandra.
De monstruösa och märkliga änglarna
De fiender som ungdomarna slåss mot, de så kallade änglarna, verkar först självklart vara monster som måste dödas. De är alla olika, men har gemensamt att deras utseenden alltid är groteska eller bisarra. De första är mest Godzilla-liknande tvåbenta monster som driver runt i staden och förstör, men de senare kan vara allt från ett gigantiskt öga från rymden, till en abstrakt flytande romb som skjuter laser, till ett svart klot vars skugga suger in Evangelion-robotarna.
I de tidiga avsnitten uppfattar man således änglarna mest som monster, men ju längre in i serien man kommer desto mer börjar man undra vad det egentligen är för konstiga varelser, och vad de egentligen vill. Deras skepnader tycks oförklarliga, och man vet ingenting om deras egentliga mål mer än att de verkar vilja komma åt någonting i hjärtat av Tokyo-3.
Änglarna kommer allt närmare sitt mål under seriens gång. Ju närmare de kommer, desto mer drabbas Shinjis grupp av en stegrande introspektiv mental kris. Deras självbild rämnar successivt.
När Shinji så sugs in i en av änglarna verkar han möta en version av sig själv, innan han räddas av de andra. I ett senare avsnitt utför en ängel en ”psykologisk” attack, som innebär att den skjuter en ljusstråle som får Evangelion-piloten att höra Händels ”Hallelujah” samtidigt som hon känner en oklar men förkrossande själslig smärta. Vad som först verkar vara monster är snarare något som får dig att möta dina innersta och mest begravda tankar, något nytt och främmande som utmanar din självbild. Vilka är då dessa mystiska monster?
För att kunna svara på den frågan krävs en del tolkning, eftersom serien medvetet inte ger något konkret svar på frågan om vad änglarna egentligen är.
Som jag ser det representerar änglarna ”den andre”, ett medvetande utanför en själv. Evangelion, robotarna, fungerar som ett ego, en självbild, vilken försvarar sig mot att någon annan försöker nå en. Att verkligen möta och lära känna en person på riktigt innebär just att möta någonting fundamentalt annorlunda än en själv, och acceptansen av en annan person som just annorlunda betyder också en sorts förstörelse av ens egen självbild. Eftersom man då behöver inse att man själv inte är världens centrum.
”Neon Genesis Evangelion” är på ett sätt en freudiansk iscensättning av ungdomstidens våndor
Detta kan leda till självförakt, eftersom man då börjar jämföra sig med andra, och det är ur detta som konflikten mellan självbilden och “den andre” skapas. Detta händer många gånger i livet och på olika sätt. Men det är som starkast under ungdomstiden, då man når en djupare förståelse för vad det innebär att varje människa har ett eget medvetande. I serien representeras denna inre kamp av robotarnas, alltså självbildens, kamp mot den andre. Serien vill illustrera denna konflikt när det kommer till att acceptera andra människor i sitt liv genom att stilisera den som en kamp mot monster.
Ungdomstidens våndor
I allt detta finns, som sagt, en stark freudiansk influens, och ”Neon Genesis Evangelion” är på ett sätt en freudiansk iscensättning av ungdomstidens våndor, där robotars kamp med monster är en metafor. Detta kan kanske låta långsökt, men passar egentligen väldigt bra när man tänker efter. Ungdomens fantasier har ofta en överdrivet dramatisk form, våldsamheten i konflikten mellan evangelions och änglar går att likna vid hur våldsam ungdomstidens inre kamp kan upplevas.
Bortom just striderna inger science-fiction-världens apokalyptiska atmosfär en känsla av växande orolighet och stundande förfall som påminner om ungdomens ofta intensiva tankar och åtföljande patos
Men även om ”Neon Genesis Evangelion” fokuserar på tonåringarnas identitetskris är beskrivningen så allmängiltig att den känns applicerbar även på senare stadier av livet. Den vill beskriva den enskilda människans inneboende osäkerhet inför en värld full av själar som är lika komplexa som en själv. Just denna rädsla förmedlas tydligast genom porträtteringen av Seele, den mystiska organisation som i hemlighet styr världen. Det är denna organisation som finansierar hela Evangelion-projektet, men den har också ett hemligt mål.
Välfunna metaforer
Längre fram i serien får vi veta att organisationen vill utföra det så kallade ”mänskliga instrumentalitetsprojektet”. Detta innebär att alla människor, med hjälp av en oklar kraft som Evangelion-robotarna besitter, kommer att förena alla människors medvetanden med varandra. Alla ska bli ett, och på detta sätt ska all ångest försvinna från människan. Det är en otroligt lockande men i grunden livsförnekande tanke. Att slippa det som skaver, alla olikheter och svårigheter med att komma överens med andra. Att till slut få förenas i en oskiljaktig enskildhet. Men det blir samtidigt ett sätt att låta egot ta över helt. Att helt enkelt radera andra människor genom att inkorporera dem i dig själv. En flykt från världen som av Seele presenteras som den slutgiltiga friheten.
”Neon Genesis Evangelion” illustrerar alltså psykets utveckling våra mest formativa år. Den får sin unika styrka från det genrespecifika.
Metaforerna passar förvånansvärt bra ihop. Roboten (som representerar självbilden) utplånar försök av den andre (som representeras av änglarna) att nå fram, eftersom dessa försök tolkas som ett hot. Seele, som representerar självbildens överjag, vill utplåna möjligheten att möta andra genom att förena alla i ett medvetande. Och det är först när alla änglar utplånas som det mänskliga instrumentalitetsprojektet blir möjligt att genomföra. Vart allt detta i slutänden leder ska inte avslöjas här, men slutet är något av det vackraste och mest upplyftande jag har sett på rörlig bild.
”Neon Genesis Evangelion” illustrerar alltså psykets utveckling våra mest formativa år. Den får sin unika styrka från det genrespecifika.
Det speciella består i att använda extrema och överdrivna fantasifoster som en utgångspunkt för en i grunden allmän berättelse om att växa upp. Dess avbildning av ungdomens identitetskris har både ett djup och en bredd som är unik, såväl inom sin egen genre som i fiktion i allmänhet. Den bör ses av alla som är intresserade av människans inre labyrintiska värld.
info@opulens.se
