MEDMÄNSKLIGHET. Vilket ansvar har vi egentligen för vår nästa i den digitaliserade samtiden? Karolina Bergström tittar närmare på bioaktuella The Square och andra filmer som sätter fingret på den etiska spiken.
I en av de mest talande scenerna i Ruben Östlunds Guldpalmenbelönade The Square, där en framgångsrik ledare för ett konstmuseum söker balansera ett välmående karriärliv med en allt mer påtaglig vardag, möter huvudkaraktären Christian på en EU-migrant inne i en 7-Eleven-butik dit han gått för att hämta upp ett paket. När denna ber om några kronor i sin framsträckta pappersmugg och Christian kontrar med nutidsstockholmarens standardsvar, det vill säga ett ”jag har inga kontanter”, svarar kvinnan att Christian då istället kan köpa mat till henne på sitt kort – ”en chicken ciabatta, utan lök”.
Scenen, som bara utgör en liten del av filmens intrikata frågeställningar kring moral, fördomar och tillit, sätter i all sin enkelhet och ofrivilliga humor fingret på några av våra extra känsliga punkter. Har en livspusslande storstadsmänniska rätten att frånsäga sig ansvaret för sin nästa på grund av ett litet plastkorts intåg i våra liv? Är det fel av en nödställd att specificera sitt behov, och är en begäran om hjälp mindre värd för att man uttrycker vad det är man faktiskt behöver? De få minuterna komprimerar alla dessa frågor till en bucklig spegel mot vår samtid, som visar upp en inte helt smickrande bild. För med handen på hjärtat, hur många av oss har vanligtvis pengar på fickan eller ens orken till ett genuint engagemang, och hur många bär inte omkring på en i grunden stark empati vilken med tiden och åren slipats ner till att gå på en osmickrande sparlåga som bara flammar upp i sociala medier?
De frågor som The Square med sin lite fyrkantiga framställning söker väcka är förstås inte banbrytande i sig, även om filmens avantgardistiska sammansättning ger dem en alldeles egen inramning. I bröderna Dardennes Den okända flickan tar exempelvis den unga läkaren Jenny på eget bevåg upp sökandet efter en död kvinnas identitet, efter det att Jenny kvällen innan inte öppnat då någon ringt på dörren till hennes mottagning. Det senkomna samvetet tar, likt i The Square, snart över Jenny och styr hennes liv bort från ett mer bekvämt karriärsliv och mot det hon själv kommer att känna är rätt och riktigt. I Sam Raimis skräckfilm Drag Me to Hell låter lånehandläggaren Christine däremot allt vad samvete heter fara och flyga, när hon nekar en äldre kvinna uppskov med betalningen av huslånet i hopp om att på så sätt få sin efterlängtade befordran, bara för att (på ett inte så lite rasistiskt skildrat sätt) drabbas av den romska kvinnans demoniska förbannelse.
Nu straffas ju sällan ignorans i praktiken på samma djävulusiska sätt som i Raimis film. Men alla kan vi säkert dra paralleller till egna erfarenheter av mer eller mindre obekväma ögonblick som, vare sig de omformar våra liv eller inte, riskerar att rista varaktiga märken i vår livsåskådning. Det kan vara en högst påträngande medmänniska som i Terry Gilliams humanistiska mästerverk The Fisher King, eller varför inte en lika påträngande far som i förra årets Oscarsnominerade Min pappa Toni Erdmann, vilken med enerverande ihärdighet kämpar för att skapa band till dottern. Och kanske krävs det helt enkelt, likt i Ruben Östlunds film, att något skakar om de medelklasstrygga grundvalarna genom att hålla upp den där buckliga spegeln för att fokus ska lyckas skifta från det lilla livet till det stora.
karolina.bergstroem@opulens.se
