TEATER. Lena Torquato Lidén har sett ungdomspjäsen På ren svenska med Regionteater Väst. En föreställning som fått in en fullträff när det gäller att framkalla obehag.
Regionteater Väst. På ren svenska. En föreställning om nationalism, rasism och svenskhet.
Bibu – scenkonstbiennal för barn och unga, Helsingborg.
Sällan har jag blivit så upprörd av en föreställning. Den har fått in en fullträff genom att få med allt som jag tycker är obehagligt. Jag har sett Regionteater Väst otaliga gånger och såklart har det varit upprörande föreställningar förut, men då med en mer bisarr inriktning.
På scenen finns en liten sommarstuga där en ung kvinna förbereder sig för att få besök. Det är inte vilket besök som helst utan de som kommer in iförda beiga lederhosen är hennes halvbröder från pappans sida och de verkar ha bestämt sig för att dela på stugan. Pappan har aldrig tagit med de två äldre bröderna till den här platsen förut och är nu död.
Till en början är det lite komiskt och pittoreskt med deras sätt att närma sig varandra interfolierat av att de leker På Spåret med “destinationer” som till exempel Kode där ledtrådarna handlar om det brutala mordet, med nazistiska förtecken, på John Hron.
Bröderna, skickligt gestaltade av Peter Lorentzon och Jan Coster, som briljerar i sina roller, kommer med allt fler isande kommentarer om “hur man gör saker/vad man äter/här pratar vi svenska” tills jag börjar vrida mig i stolen.
De bygger om stugan med snickarglädje som leder tankarna till Alperna. Vidare inskärper de att det är viktigt att arbeta och inte vara lat, det är ju så en “riktig” stuga ser ut. Vid det här laget börjar jag känna mig illamående. Konstigt med tanke på att alla tre skådisarna ligger mig varmt om hjärtat, deras samspel som vanligt är oslagbart och det gör också deras syster Ana lite mer utanför och alienerad. I scenerna när de gestaltar brödernas närgångna, välmenande kommentarer och “presenter”, t ex i form av en likadan jacka som de själva har, till sin lillasyster uppstår ett krypande obehag. För att inte tala om scenen då de smeker stugans väggar och juckar mot den.
Förutom den fruktansvärda främlingsfientligheten framkommer brödernas materiella besatthet som jag tror är en annan del av svensk identitet som jag känner mig totalt frågande till. Tryggheten i att alltid göra saker på samma sätt, alltid äta samma saker och att det ska se bra ut på ytan. En livshållning som snarare är kvävande än lugnande. Jag går ut från Helsingborgs Arena kippande efter luft och önskar att jag inte var svensk.
lena.torquato.liden@opulens.se
