En sval Medea med fokus på texten

TEATER. I Moral enligt Medea finns en massa spirande stoff, musiken och ljuddesignen samt det suggestiva och speciella ljuset signerat Ellen Ruge, men föreställningen känns inte helt fullgången, konstaterar Lena S Karlsson.  

Få texter har så stor genomslagskraft som Euripedes drama Medea. Enligt myten är hon en trollkunnig kvinna och hjälte, en krigare vid älskaren Jasons sida. Men Medea är också hemlös och flykting, flerfaldigt sviken av Jason, som hon hjälper att finna “det gyllene skinnet”. Uruppförandet av Euripides drama ägde rum 413 f Kr, alltsedan dess har pjäsen väckt starka känslor och en mäktig flod av tolkningar och teateruppsättningar, feministiska studier som sannolikt kommer att utmana också kommande generationer. Inte minst för det kontroversiella stoffet: Medea mördar Kung Kreon, sin rival prinsessan Glauke med en förgiftad slöja, den forne mannen Jason och sina två söner, innan hon räddas av en drakvagn och undflyr hämnden för sina ohyggliga dråp, av allt att döma sanktionerat av gudarna.

På Dionysiusfesten spelades Medea tillsammans med några förlorade dramer, tragedierna Filoktete och Diktys samt satyrspelet Theristai. I Athena Farrokhzads nya pjäs Moral enligt Medea har tragedin redan inträffat – barnen är ohjälpligt döda liksom Kung Kreon, så småningom Jason och prinsessan Glauke. Pjäsen var ursprungligen ett beställningsverk vars avsikt var att utmana och djupläsa Euripides text, vars lödighet är odiskutabel inte minst nu när våldet och kvinnoförtrycket griper omkring sig.

På Stadsteaterns minsta experimentscen Fri scen möter Medea Moralen, en kvinna som försöker förstå hennes motiv och föra barnens talan. Senare tider har tolkat Medea som en feministisk ikon och frontfigur, en kvinna deformerad i ett manschauvinistiskt samhälle, där självständiga kvinnor inte hade någon plats. Kärnfrågan har varit: är det möjligt att försvara en mor som dödar sina egna barn.

Visst, här finns alla motiv som sviken kärlek, makthunger och kanske också hämndlystnad som driver Medea till handlingar bortom allt förnuft. Efteråt finns skuldproblematiken kvar, varför lever Medea ut sin vrede på ett så fruktansvärt sätt, kvinnor brukar inte besudla sina händer med blod, ett tabu som aldrig egentligen ifrågasatts. En liten barnkör får representera de frånvarande barnen, en rörande kontrast till Medeas vrede.

Denna scenhöst har nyckelordet varit samarbeten, nu senast mellan Stockholms stadsteater och AMFI. De senares ambition ät att vara “en plattform för att utveckla svensk dramatik utifrån egen praktik och estetik”– I Moral enligt Medea finns en massa spirande stoff, musiken och ljuddesignen samt det suggestiva och speciella ljuset signerat Ellen Ruge, men föreställningen känns inte helt fullgången.

Scenrummet är i det närmaste helt kalt, kostymerna helt neutrala, vilket sätter fokus på texten. Det är också ett tungt ansvar för aktörerna. Regissören Saga Gärdes har i sin tolkning av Athena Farrokhzads Moral enligt Medea valt att förlägga handlingen utom tiden. Det sparsmakade scenrummet och textens dominans är kärnan i denna föreställning om Medea, trollkvinnan och ikonen som aldrig upphört att fascinera.

Kanske har ett alltför tungt ansvar lagts på skådespelarna, Moralen gestaltas på Fri scen av Jacqueline Miura och Shang Imam spelar Medea, som är sval och exakt men inte så uttrycksfull som man kanske skulle önska. Här saknas hettan och temperament, Athena Farrokhzads Medea försöker snarare hitta förklaringar i stället för att undfly sitt ansvar.

Men den ultimata Medea kommer sannolikt aldrig finnas på en scen, nya generationer finner sitt sätt att tolka Medea, ett av världslitteraturens mest komplicerade kvinnoporträtt.