FILM. Om några dagar är det svenskt 30-årsjubileum för Paul Verhoevens siencefiction-klassiker Total Recall. Karolina Bergström reflekterar över en muskelstinn film som tål att ses om.
Den 7 september är det hela tre decennier sedan den svenska premiären av Paul Verhoevens scifi-klassiker Total recall. I denna briljanta filmatisering av Philip K Dicks novell We can remember it for you wholesale från 1966 plågas byggjobbaren Douglas Quaid (Arnold Schwarzenegger) i en avlägsen framtid av mystiska drömmar om Mars, och när han lockas av löften om implanterade semesterminnen från planeten leder det till både avslöjandet av hans verkliga identitet, en flykt till det verkliga Mars och en rymdkoloni mer plastig än någon samtida shoppinggalleria.
Filmen, som belönades med en Oscar för bästa specialeffekter och vid premiären var en av de dyraste filmer som någonsin gjorts, har kommit att bli något av ett obligatorium inom modern scifi-kanon med sina existentiella frågeställningar och sitt intergalaktiska rättvisepatos.
Men hur står sig egentligen Quaids biffiga mansroll jämfört med dagens scifi-män? Få representerar åttiotalets filmiska mansbild lika väl som Schwarzenegger, den före detta Mr Universe-vinnaren som efter sitt medverkande i dokumentärfilmsuccén Pumping iron kom att ta Hollywoods actionfåra med storm.
I boken Hard bodies – Hollywood masculinity in the Reagan era pekar litteraturvetaren Susan Jeffords på hur åttiotalets manliga filmhjältar ofta fick stå upp mot ett överbyråkratiskt samhälle, i samma anda som Reagans löfte att minska på statlig byråkrati. Under sent 1980-tal kom dock filmer som Verhoevens Robocop från 1987, där en dödligt sårad polis transformeras till robot i samhällets tjänst, att mejsla fram en ny form av manlig actionhjälte där erinrandet av ens sanna känslor och identitet, liknande Quaids identitetssökande i Total recall, också blir det som möjliggör rollen som samhällsräddare.
Parallellt med 1980-talets antifeministiska backlash vad gäller Hollywoods kvinnobild exponerade årtiondet också mer naken manshud än någonsin tidigare, och Total recall utgör inget undantag, med scener som filmens inledning där Quaids bara överkropp smeksamt objektifieras av filmkameran när hans påklädda hustru tröstar honom efter en mardröm. Men som kulturvetaren Marianne Kac-Vergne påpekar i boken Masculinity in contemporary science fiction cinema – Cyborgs, troopers and other men of the future handlar objektifiering av denna typ inte så mycket om sexualitet men utgör däremot en länk till det lidande manliga hjältefigurer utsätts för. Som i detta fall i drömmen Quaid just vaknat ur, samt ett betonande av den manliga maktfullkomlighetens ”naturligt” svällande muskler.
Värt att fundera över är också varför filmens huvudkaraktär begåvades med det mer robusta efternamnet Quaid istället för novellens ursprungliga Quail, det vill säga det engelska namnet för den lilla fågelarten vaktel. Kanske ansågs en tanig fågel klinga falskt med en rollkaraktär som sätter en kula i pannan på sin mordiska fru med orden ”Ta detta för en skilsmässa”, och som gör handfast uppror mot den regim han själv varit med om att upprätta. Och kanske är det just denna utpräglade hypermaskulinitet, parat med markant klasstematik och filosofiskt betonade identitetsfrågor, som gör Total recall till en film att komma tillbaka till inte bara en gång utan flera för att vrida och vända på.
karolina.bergstroem@opulens.se
