En man och hans torn

OSTABIL. Hur gick det egentligen till när Eiffeltornet skapades? Att göra en film om landmärket som numera är synonymt med Paris är ingen dum idé. Men den här filmen är ett – visserligen påkostat – fuskbygge.

Gustave Eiffel är uppe i smöret. Efter att precis ha avslutat sitt samarbete kring Frihetsgudinnan – och blivit hedersmedborgare i USA på kuppen – är den franske ingenjören namnet på allas läppar.

I inledningen av “Eiffel” blir han uppmanad av den franska regeringen att skapa något spektakulärt inför 1889 års världsutställning i Paris men Eiffel är mest intresserad av storstadsprojektet och funderar över en demokratisk, funktionell tunnelbana. Något torn finns inte på horisonten.

Nåväl, vi vet ju hur det gick. Eiffeltornet står där det står, i dag en självklar del av Paris skyline. Och just detta, att publiken sitter med facit i hand verkar ha bekymrat filmskaparna när de gjort “Eiffel”. Det är synd att de inte riktigt verkar lita på sitt eget material – det kan ju bli jättespännande att följa en dramatisk, utmanade, skakig process även om man känner till utgången.

Faktum är att “Eiffel” är som bäst när den handlar om själva konstruktionen, hur de snillrika tekniska lösningarna kom till stånd. När den visionäre Gustave Eiffel – som stundtals låter som en dåtida tech-entreprenör som ska “bygga en dröm” för hela världen att njuta av – får förevisa sin ingenjörskompetens i kritiska skeden sitter man som klistrad.

Men motorn i berättelsen är en kärlekshistoria. Detta är trots allt en fransk film. Och åh-vilken-passion som drabbar den unge Gustave och hans ungdomskärlek, den vackra Adrienne Bourges, som dock tillhör en högre social klass. De älskande spelas av karismatiska Romain Duris och Emma Mackey i en åldersskev men ändå välspelad relation. Deras olyckliga öde skildras i tillbakablickar och det är Adriennes plötsliga uppdykande i Gustaves liv som får fart på byggandet.

“Eiffel” är en mycket påkostad historia men trots byggdelar som världens mesta torn, en grandios kärleksaffär och samtida skeptiker som försvårade livet för den kämpande visionären lyckas filmskaparna aldrig foga ihop bitarna till en engagerande helhet. Förutom repliken “du ser på ditt torn som en man ser på en kvinna” är det mesta lättglömt och slutet mest ett märkligt antiklimax.

Miranda Sigander/TT