En inblick i Lars Noréns hjärna

TEATER. Mathias Jansson har sett Lars Noréns sista pjäs Son Fader Moder. “Pjäsen är fragmentarisk, bitvis poetisk med inslag av dans, bitvis absurd i sin dialog, men också en helt fantastisk upplevelse”, lyder hans omdöme.

Son Fader Moder av Lars Norén
Regi: Martin Rosengardten.
Malmö Stadsteater

Pjäsen Son Fader Moder blev dramatikern Lars Noréns (1944-2021) sista pjäs. Den skrevs under några veckor i december 2019 och sluter på många sätt cirkeln i hans konstnärskap. Lars Norén debuterade nämligen som dramatiker på Intiman i Malmö i oktober 1982 med genombrottspjäsen “Natten är dagens mor” och nu nästan 40 år senare får hans sista pjäs urpremiär på samma scen.

I Son Fader Moder ser vi en skuggbild, ett minnesfragment av karaktärerna och miljön från genombrottspjäsen. “Natten är dagens mor” utspelade sig under ett dygn i ett kök på ett litet skånskt hotell med en familj i sönderfall bestående av en alkoholiserad far, en sjuklig kedjerökande mor och de två unga sönerna. En uppställning som för övrigt inte är helt olik Arthur Millers “En handelsresandes död”.

Här samsas också drömmen om ett annat och bättre liv, den underliggande konflikten i familjen, med den patriarkala faderns fasad som långsamt krackelerar och sönerna som försöker bryta sig loss och förverkliga sig själva.

Men i Son Fader Moder är allt upplöst. Rummet, tiden och dialogen är flytande. Karaktärerna befinner sig som i ett limbo. Som Estragon och Vladimir i Samuel Becketts I väntan på Godot vill de men kan de inte gå därifrån utan de är beroende av varandra. De vet inte heller om de är levande eller döda.

På scenen blandas tiderna. Sonen gestaltas både som vuxen och som ett barn på scenen. Samma sak med modern. Hon finns både i en äldre och en ung version. Fadern däremot är gammal och ensam, men svävar i ett tillstånd av spöke (död) och levande.

Karaktärerna minns sina liv, de pratar, skrattar, upprepar och slänger ur sig slitna ordspråk och fraser, som fungerar mer som ett socialt smörjmedel än ett försök att verkligen försöka förstå varandra. De famlar för att få grepp om den verklighet de befinner sig i. Var är de i rummet, vilken tid är det, hur gamla är de, vad är minnesbilder och vad händer nu, eller är allt bara en osammanhängande dröm som vi får ta del av? Det finns drag av desperation, men också humor, när det försöker förstå den situation de befinner sig i.

Det är en kort föreställning, bara 70 minuter lång, men det känns som om den skulle kunna pågå i en evighet. Det finns ingen direkt utveckling, utan rollgestalterna rör sig i en evig loop. De befinner sig, som sagt, i ett limbo som de inte kan bryta sig loss ur. Pjäsen är fragmentarisk, bitvis poetisk med inslag av dans, bitvis absurd i sin dialog, men också en helt fantastisk upplevelse.

När jag ser Son Fader Moder får jag en känsla att jag får en inblick i Lars Noréns hjärna. Det är spelplatsen där hans ideér, karaktärer och repliker prövades och svävade runt innan de så småningom utkristalliserades till en logisk handling med fasta ramar och miljöer. “Son Fader Moder” blir för mig som en metafor för Noréns ständiga skapande och utforskande av den motivvärld och de karaktärer som blev hans signum.