LIVSKONST. Tårtgeneralen är egentligen en bagatell men dess grundbudskap är djupt humanistiskt. Björn Gustavsson har sett Filip och Fredriks filmatisering av deras egen bok.
För tio år sedan debuterade Filip Hammar och Fredrik Wikingsson med boken Tårtgeneralen, ett slags dokuroman baserad på faktiska händelser i Köping år 1985. Det handlar om hur det kreativa men alkoholiserade originalet ”Hasse P” kommer på idén att bygga världens längsta smörgåstårta för att sätta hemstaden på kartan. Den lilla mälarstaden har nämligen dessförinnan utsetts till ”Sveriges tråkigaste stad”.
Efter en lång serie förvecklingar lyckas slutligen projektet. Smörgåstårtan hamnar i Guinness rekordbok, mängder av folk strömmar till när tårtan ska mätas och ätas – och Hasse P får uppleva en av sitt livs lyckligaste stunder. Från att ha varit en alkis som mötts av förakt och skratt hyllas han med ens som en hjälte. Boken Tårtgeneralen fick fina pressomdömen och beskrevs som en skröna i bästa Piraten-anda. Gunder Andersson var desto mer negativ och betecknade den som ”en av de mest meningslösa böcker jag läst”.
Nu har författarduon Hammar-Wikingsson regisserat en biofilm utifrån sin bok med storstjärnor som Mikael Persbrandt och Helena Bergström i huvudrollerna. Må vara att filmen drar stora växlar på en ganska tunn story, men resultatet har ändå blivit en varm, rolig, drastisk och välspelad film, i mångt och mycket påminnande om en dråplig Paasilinna-berättelse. Mikael Persbrandt och Helena Bergström är i toppform i rollerna som två halvalkisar vilka med växlande framgång framlever sina dagar i lilla Köping – men bäst i filmen är ändå unga skådisfyndet Agnes Lindström Bolmgren, som gör den unga konditorn med betagande fräschör, lyster och tonträff.
Vi slungas tillbaka till ett åttiotal med dåtida popmusik, dokumentära tv- och videoinslag och allehanda välfunna detaljer som sammantagna häpnadsväckande väl får dåtidens Sverige att återuppstå – precis som livet år 1985 faktiskt tedde sig i provinsorter runt om i landet. Även om filmen i grunden är en bagatell, spunnen runt schablonartade deviser som ”Vem som helst kan bli en hjälte” och ”Alla människor är värda en chans”, är grundbudskapet djupt humanistiskt. Tårtgeneralen lyfter fram den så kallade lilla, vanliga människan – och detta i ett 2000-tal då storstadsnormer blivit alltmer dominerande.
Köping får här representera något mer än den svenska småstaden, nämligen varje människas inneboende möjligheter, oavsett var i livet man befinner sig. Tårtgeneralen lyfter fram kreativiteten som livskonst och vill visa att varje människa förr eller senare kan lyckas, oavsett belägenhet och ställning i samhället.