FILM. Cyril Tönisberg har sett den aktuella Netflixproduktionen Hillbilly Elegy. Han tycker att regissören lyckats, men bara till hälften.
Jag tycker inte att det är särdeles jätteoförskämt att benämna Ron Howard – född 1954 – Hollywoodbroiler. Howard uppfostrades som barnskådis och på den vägen har det fortsatt, och för en gångs skull – åtminstone till synes – inte alls på något tragiskt vis.
Som yngling förekom han i bl.a. Gänget och jag, även känt som Happy Days (TV-serie baserad på Lucas film Sista natten med gänget från 1973, i vilken han repriserar sin roll från filmen). Några år senare slog han själv på allvar igenom som regissör, 30 år gammal, med trevliga, romantiska sjöjungfrukomedin Splash från 1984 (med Tom Hanks och Daryl Hannah i huvudrollerna), och har sedan dess ständigt fortsatt levererat habila, underhållande verk med något års mellanrum.
Att Howard kan sitt Hollywood är definitivt ett absolut ja! Dock har han ända sedan debuten alltid kört sitt race ytterst safe, befunnit sig “in the middle of the road”, inte befunnit sig nära “the edge” någon gång. Och även om han nu, plötsligt, för en gångs skull, tycks utmana gränserna något med Netflixproduktionen Hillbilly Elegy (2020), lyckas han – inte helt oväntat – bara till hälften. Det ligger fortfarande en alltför snäll hinna över verket. Nästan lite jämförbart med hans egen rollfigur Richie Cunningham i Gänget och jag. Välmenande toppenkille, men lite för polerad för att det ska kännas ända in i märgen.
Baserat på en självbiografisk bestseller av J.D. Vance (Hillbilly Elegy: A Memoir of a Family and Culture in Crisis; på svenska Hillbilly: en familj och kultur i kris, Dualis Förlag) beskrivs uppväxten, författarens egen klassresa och inte minst dennes familjs historia i “hillbillycountry” – Appalachernas bergstrakter i Kentucky och senare Ohio.
Howards och Vances beskrivning av det lilla samhället Jackson har mötts av mycken kritik. Fattigdomsporr! Fördomsfullt, rasistiskt! Folk beskrivs som korkade, inavlade, drogberoende… WTF, säger jag! Vad vet ni? Detta är den unge (och sedermera äldre) Vances upplevelser, vem fan är du att kritisera denna mans upplevelser!?
Nu ska det sägas, att inte jag heller kan påstå mig vara alldeles helsåld på verket. Som tidigare nämnts, det hela lyckas inte riktigt gå in under huden. Jag älskar unge Owen Asztalos som unge J.D. Vance och jag älskar att man för en gångs skull hittat skådespelare som ser riktigt lika ut som barn som äldre. Glenn Close och den övriga ensemblen är i stort nästan lika bra (ett litet undantag för Amy Adams som mamman, men jag tror inte att det är hennes fel), men unge Owen Asztalos var den som gjorde mig tårögd.
Framför allt Adams roll som J.D. Vance mor, fast i ett drogberoende och småstadens kvicksand, är underutvecklad. Men inte heller Closes, Hopkins och flera andras kommer riktigt fram. Vilket nog ändå varit avsikten. Jag tror att skapelsen skulle vunnit på att, istället för nuvarande format, presenterats som en miniserie på 3-4 avsnitt för att ge famljedynamiken ett mer närvarande spelrum. Hollywood vågar fortfarande inte riktigt att ta fram rivjärnet.
info@opulens.se
