En effektiv skildring av krigets grymhet

FINLAND. “För oss som ser positivt på en ny filmatisering är det förstås ett plus att den nya filmen har en ordentligt tilltagen budget med allt vad det innebär av rekvisita och välgjorda stridsscener”, skriver Alexander Sanchez.

Film: Okänd soldat
Regi: Aku Louhimies

Väinö Linnas stora roman om kriget i Finland Tuntematon sotilas är en klassiker som har lästs av generationer och nu är det tredje gången den blir till film. Författaren hämtade mycket från sina egna erfarenheter under kriget som befäl. Boken publicerades 1954 och den första filmatiseringen kom redan 1955. Det är en filmklassiker som visas varje självständighetsdag i Finland.

Filmen bygger på bokmanuset och Sotaromaani, ett tidigare utkast till boken. Hur är det att göra en tredje filmatisering av en så berömd bok, om fortsättningskriget 1941–44? Det är dessutom den kortade internationella versionen som visas i Sverige, kortad med runt fyrtiofem minuter. Nog finns det röster både för och emot att filmatisera en klassiker ännu en gång men grinollarna tycker det mesta inte behöver göras så dem lämnar vi därhän.

För oss som ser positivt på en ny filmatisering är det förstås ett plus att den nya filmen har en ordentligt tilltagen budget med allt vad det innebär av rekvisita och välgjorda stridsscener. För det är ingen tvekan om att det är en krigsfilm där det pacifistiska budskapet från boken blir något nedtonat, dock har det inte helt redigerats bort.

När den första filmatiseringen av Okänd soldat gjordes var den finska armén inte lika road av vad som skildrades i boken av icke-heroiska soldater som super, stjäl och fegar ur. Publiken däremot, som i mångt och mycket bestod av veteraner, tog till sig boken på ett sätt som gjorde den till en klassiker omgående. Det var ju deras vardag som hade skildrats. Filmen blev en succé även den.

Okänd soldat skildrar ett finskt kulsprutekompanis insats i fortsättningskriget, det andra kriget på kort tid som Finland var inblandad i under andra världskriget. Det är det tredje kompaniet som står i centrum för handlingen, som leds av fänrik, sedermera löjtnant Koskela (Jussi Vatanen). Lehto, Vanhala, Rahikainen och de övriga välkända karaktärerna finns med i den här skildringen.

Koskela skildras som en allvarlig och beslutsam tavastlänning. Vi får följa dem från när de kommenderas ut till Fjärrkarelen, erövringen av Petroskoi, reträtten och senare under avvärjningsslagen vid Karlen sommaren 1944.

Undersergeant Antero Rokka (Eero Aho) bär den informella huvudrollen i filmen. Han är den karelska bonden och veteranen från vinterkriget, med en svår längtan till hem och härd ju längre kriget lider. Rokka är en mer mogen man vars krigsbragder och uppkäftighet är avgörande för karaktären.

När man betraktar Eero Ahos tolkning av Rokka skulle jag inte bli förvånad om denna film ger honom en internationell karriär. Tyvärr har lustigkurren Vanhala (Hannes Suominen) klippts ner något in den internationella versionen, en i mitt tycke rätt intressant gestalt. Men det handlar nog mer om att hur filmen i övrigt skall presenteras.

Stridsscenerna i filmen, som är många, har den nerv som man inte riktigt är van med i en nordisk producerad film. Här har både den gamla filmen och flera sentida krigsfilmer som inspirerats av The Thin Red Line, Fury och Tali Ihantala 1944. Den sistnämnda filmen blev även Åke Lindmans sista, nu stod han för regi, han axlade rollen som Lehto i Okänd soldat från 1955.

Regissören Aku Louhimies har erfarenhet efter att ha gjort den irländska tv-serien Rebellion för ett par år sedan. Samma närvarokänsla och nerv som i tv-serien finns med i Okänd soldat.

I den nya filmversionen har även kvinnornas olika roller lyfts fram något mer än i den klassiska filmatiseringen, då de var nästan helt borta i originalfilmen från 1955. Här anar man något mer utvecklade scener i den kommande tv-serien som skall presenteras i framtiden.

Det är en effektiv skildring av krigets grymhet och vänskapen mot alla odds. En värdig film om ett svårt ämne.