En dystopi förankrad i samtiden

EN VARNING. “Jag sitter med stora ögon i dryga två timmar för att ta in handlingens känslosamma intensitet och många nivåer”, skriver Elin Stadenberg som sett Unga Klaras teateruppsättning av De kommer att drunkna i sina mödrars tårar.

De kommer att drunkna i sina mödrars tårar är Farnaz Arbabis dramatisering av Johannes Anyurus roman med samma namn. Föreställningen hade premiär på Unga Klara redan i höstas, men i onsdags förra veckan spelades den för första gången upp digitalt.

Att sitta några meter från scenen och vara med i pjäsens nu, är en av de saker som gör teaterupplevelsen unik. Men i den filmade versionen av De kommer att drunkna i sina mödrars tårar lyser närvaron från skådespelarna igenom skärmen. Jag sitter med stora ögon i dryga två timmar för att ta in handlingens känslosamma intensitet och många nivåer.

Pjäsen tar sin början under ett terrorattentat på serietidningsbutiken Hondos, där en konstnär (spelad av Robin Keller) som avtecknat och vanhedrat profeten Muhammed blir skjuten. En av de tre unga terroristerna, Nour (Ester Claesson), hamnar på psykiatrisk anstalt och skriver därifrån brev till en författare (Astrid Kakuli) som hon vill ska berätta hennes historia. Nour säger sig komma från framtiden, och har nu rest tillbaka för att stoppa attacken på Hondos och därmed också sätta stopp för det hat och våld mot muslimer som den lett till.

I framtidens Sverige är det fascismen som styr. Där tvingas alla muslimer att varje år skriva på ett medborgarkontrakt för att räknas som svenskar, annars riskerar de att kallas för Sverigefiender och föras till Kaningården. Kaningården är en anstalt som vaktas av radikalnationalistiska väktare och ger kalla vibbar av ett koncentrationsläger. Där serveras det skinksmörgåsar och hålls lektioner i svenskhet, och olydnad visar sig i andra akten leda till misshandel som ska sluta med döden.

De kommer att drunkna i sina mödrars tårar är en dystopi väl förankrad i samtiden. Serietidningsbutikens ägare Christian Hondo såväl som konstnären för inte helt osökt tankarna till terrorattentaten i Paris mot Charlie Hebdo och Lars Vilks. Allting speglar en tid där extremism och nationalism blomstrat upp de senaste åren och där rädsla och hat delar upp människor i olika läger. Frågan om svenskhet väcks och ställs bokstavligt i pjäsen: “Vem var den första svensken, som bestämde vilka som var svenskar?”.

Händelseförloppet växlar mellan olika tider. Nour från framtiden bor i en annan kropp än hennes alternativa jag, som spelas av ytterligare en skådespelare (Tina Pour Davoy). Hon håller sig i bakgrunden som en skugga under den större delen av första akten, för att sedan träda fram och ta över jaget helt i akt två. Jag imponeras av skådespeleriet i pjäsen, där många byter mellan olika roller. Det är inte helt tydligt hur tidsförloppet hänger ihop till en början, ändå grips jag av föreställningen som är sorglig i sin trovärdighet. Och även om en strimma ljus sprids över slutscenen, så lämnar den mig med en känsla av att ha blivit varnad.