“Eld” är en stor teaterupplevelse

DRAMATIK. Jonas Lindman har sett Jonas Hassen Khemiris pjäs Eld på Dramaten. Han konstaterar att föreställningen är en stor upplevelse och att den känslan håller i sig länge.

Eld. Av: Jonas Hassen Khemiri.
Regi: Antú Romero Nunes.
Dramaten, Stockholm.

Jonas Hassen Khemiris pjäs inleds med att Ramona (Ana Gil de Nascimento) känner sig utmattad efter en kväll tillsammans i Cecils (Christoffer Svensson) lägenhet. Nu står Ramona, ung och vacker, rufsig i håret, endast iförd en stor svart skjorta, ensam på en upplyst scen och talar med Cecil via högtalare. Cecil vill veta hur Ramona fått sitt ärr på skuldran. Ramona börjar tala osanning och slira, men till slut redogör hon, rädd för närhet, att hon fått det under eldhelgen som hon brukar fira tillsammans med sina vänner en gång per år. Hon börjar berätta bakgrunden till ärret och pjäsen inleds. Hon tar med oss på en resa tillbaka i tiden.

Det är ett kompisgäng i medelåldern som tar sig ut i skogen för att tillsammans göra upp en eld, och bränna något emotionellt som har ett inneboende symboliskt värde för dem och kasta in det i elden. För något de ville förändra.

Kompisgänget består av Ramona, Leon, (Alexander Salzbergers), Pilar, (Marall Nasiris)  och Ramzi, (Bahador Foladi).

Vänskapen fungerar som en gemensam tyst lögn, och alla verkar de ha saker att dölja. Det handlar om hämnd, djup sorg, svek och kärlek.

Det är Ramzi som har organiserat och övertalat vännerna att det är dags att genomföra eldhelgen, så även detta år. Det är kritiskt   då giftermål har brutits upp, byte av karriär har skett och längtan efter en ny relation har inletts.

Viktigt för berättelsen är att Ramzis barndomsvän Marko har avlidit. Detta är ett centralt tema i hela berättelsen. Himlafärden missade Ramzi. Det hade sina förklaringar.

Som från ingenstans dyker Johan (Electra Hallman) upp, en ovälkommen gäst. Som ett väsen ur skogen. Han är den äldre brodern till Marko, som inte finns och han är även den vingförsedda guden Ra.

Johan frågar varför de mobbat och fryst ut Marco. Varför de drivit honom till döden? Kanske Johan är det sorgliga samvetet. Med hjälp av Johans hänsynslösa agerande vänder de fyra vännerna blicken mot varandra och upptäcker hur de agerat tidigare mot Marco. Johan har hämnd att utkräva och det sker genom eld.

Det pyromandåd Marko en gång framkallade och som förstörde hans liv, gick inte till precis som det offentliggjordes. Sanningen doldes av Ramzi.

Johan vill veta vad som hände kvällen för länge sedan när gympasalen brann. Var det kanske Ramzi som eldade på?

Ledtrådar läggs fram i tillbakablickar och monologer som låter oss lära känna de inblandades mörka sidor. Pjäsen bärs framåt av  sårbara och ibland spexiga monologer.

De olika karaktärerna är motvikter mot varandra.

Till exempel Ramonas mot Leon. Ramona, är en sökande kvinna som har besvärligt med nära relationer, men som funnit yoga och retreat som en förklaring på livet. Det är tvärtemot vad Leon gör som hanterar livet med en klackspark.

Pilar är en människa som vill ha kontroll och genomför en underbar elddans om dödsångest och Ramzi som för handlingen framåt, vägrar berätta varför hans familj flyttat ut.

Johan drar ur Ramzi sanningen och sätter eld på skogen.

Hela bebyggelsen hotas.

Inte undra på att Cecil somnat när Ramona äntligen kommer till slutet på historien om ärret.

Men som helhet känns pjäsen uppfriskande. Skådespelarna bjuder på sig själva i sitt agerande men är på gränsen till att spela över. Regin är svår att upptäcka. Vad är skådespelarnas rolltolkning och vad är regi? Det används en del beprövade teatergrepp som vridscen och ljuseffekter som gör sig fint med berättelsen.

Jag tycker, trots vissa invändningar, att jag har varit med om en stor upplevelse när jag kommer ut från teatern och den känslan håller i sig länge. Jag känner mig helt enkelt nöjd.