DIALOG. Under Göteborgs dans- och teaterfestival lyssnade Lena Torquato Lidén till ett aktuellt och intressant samtal om producenters och agenters viktiga roller när det gäller att föra ut scenkonsten till en publik.
Göteborgs dans- och teaterfestival: Art to the audience – the role of go-betweens in our sector
Medverkande: Cecilia Suhaid Gustafsson, Naja Lee Jensen, Aloun Marchal, Line Rousseau and Sanne Wichman. Moderator: Lene Bang
Jag har varit på ett samtal, under Göteborgs dans- och teaterfestival om agentens och producentens roller när det gäller scenkonsten. Framförallt handlade det om deras funktion som mellanhänder mellan de konstnärligt aktiva och publiken. Det var många intressanta synpunkter som framfördes. Här följer ett referat.
Line Rousseau startar samtalet. Hon verkar vara en erfaren konstnärlig agent även om hon ibland undviker att använda ordet för att det inte passar hennes uppdragsgivare. Förklaringen till det är ju den stora skepticism som konstnärligt aktiva kan uppvisa gentemot den del av arbetet som innebär att föra ut verket till en publik. På andra sidan finns arrangörerna som gärna vill möta den konstnärliga sidan av artisterna och därför är benägna att hoppa förbi den som introducerar dem till varandra.
— In order to meet the artist you have to go into the work, betonar Rousseau. Det är inte bara att plocka ut det utan det kräver kunskap och tid som är det som producenter och agenter, samtalets huvudpersoner, sysslar med. Vilket jag tolkar som en egen konstnärlig genre. Ett arbete som är lika utmanande som att lära sig en koreografi.
— You dont call them audience but co-creators, uppger Naja Lee Jensen och hon sätter fingret på en annan aspekt av modernt arbete med scenkonst och publik. Att släppa in betraktarna i en annan funktion och låta deras reflektioner bli en del av det konstnärliga verket. Hon refererar också till den offentliga yta som under festivalen lät “vanliga” människor dansa eller röra sig som en del i Stages bakom en glasruta i Angered. Det är verkligen ett skifte där det tidigare varit svårt att släppa in ickedansare. Men detta arbetssätt är också långsammare och kräver mycket kunskapsöverföring. Det kan uppfattas som slöseri med tid men processen i sig är ju också superintressant.
— Know how to know the audience and to challenge them, to create a new audience. How do you make them feel welcome to receive the work, menar Sanne Wichman. Hon kommer från en annan utgångspunkt då hon jobbat mycket i skolor och släppt in unga människor i konstnärliga processer. Hon har rätt i det att det är viktigt att jobba just med tryggheten för att den publiken ska kunna uppleva saker och berätta vad de tycker och känner.
— My competition is not other choreographers but Netflix. My goal is to bring the audience to a new place, that’s also what I want from other performances, säger Aloun Marchal som för övrigt själv är en dansare. Därtill ganska nyligen också koreograf.
Marchal är en person som verkligen tänker på sin samtid och förstår att scenkonst är i underhållningsbranschen. Likaså att unga redan har upplevt så många olika saker genom de medier som omger dem att de på ett sätt är blasė. Det är istället det autentiska och närvarokänslan som blir deras behållning av att se saker som händer på en scen nära dem.
Detta intressanta samtal innehåller så många olika aspekter av relationen mellan scenkonst och publik att man skulle kunna lyssna i flera timmar till. Men vi går ut igen och ser fram emot nya scenuttryck med utövarnas reflektioner i färskt minne.
info@opulens.se
