IDENTITET. I samtidens migrationsvåg ter sig begreppet ”hemma” bitvis som en olöslig Rubiks kub. Karolina Bergström tittar närmare på gränsskapande och hemmakänsla i filmens värld.
Är det en sak vi kan lära av vår tids tröstlösa migrationsströmmar, så är det att vad som är ett hem kan definieras ur en oändlig mängd olika aspekter. Är hemmet lika med den plats där man föddes, huset där man tog sina första steg eller kudden man nu sover på? Svaret är inte alltid självklart, och innehåller för dagens migranter ofta ett uppsplittrat prisma av smärtsamma separationer från det hemtama till förmån för det riskfyllt okända.
I den filmiska essän Shapeshifters, som nyligen visades på Tempo dokumentärfestival, skärskådas inte bara detta flyktiga hembegrepp utan också samtidens snäva identitetsramar och till synes orubbliga krav på redovisning av härkomst. Regissören Sophie Vuković föds i det före detta Jugoslavien, lämnar landet vid fyra månaders ålder för Australien och kommer sedan som tioåring till Sverige där hennes pappa fått jobb på Ericsson.
Utan egna minnen av landet där hon föddes är det av naturliga skäl just Australien som blir lika med hemma för den unga Sophie, även om en lärare okänsligt uppmanar henne att berätta om “sitt ”riktiga hemland” efter en visa och berätta-dag på temat hemländer i skolan, där Sophie Vuković glatt redovisat om landet hon då bor i. Väl i Sverige strävar hon efter att förstå föräldrarnas längtan efter och nostalgi över landet hon föddes i, och läser på en kräftskiva av lugnet i sina svenskfödda bordskamraters ansikten som ”resultatet av ett helt liv av kontinuitet”.
Men att inte känna sig riktigt hemma någonstans kan lika gärna drabba dem som tillbringat hela livet på ett och samma ställe. För någon månad sedan skapade den danska pr-byrån Gorilla Media svallvågor bland hygge och smörrebröd med en video, där några rasifierade danska barn ställs inför det brutala påståendet ”Du är inte dansk”.
Oförståelsen och smärtan som följer i deras ögon går inte att beskriva i ord och filmen, som skapades som en reaktion på det danska folketingets insinuation om att danskfödda med härkomst från ”icke-västliga länder” inte skulle vara danskar, har mycket riktigt också anklagats för att exploatera barn och deras känslor för att nå ut med ett om än så lovvärt budskap. Men som regissören Alex Sabour, som också är pappa till ett av de medverkande barnen, uttrycker det så är det knappast första gången som barnen fått hört något sådant – tvärtom är andra personers behov av att stämpla och kategorisera efter hudfärg redan en alltför naturlig del av deras vardag.
Ett annat slags avgränsande skildras i den palestinska regissören Elia Suleimans svarta komedi Gudomligt ingripande (2002), där två älskande från Jerusalem respektive Ramallah tvingas begränsa sina möten till en ödetomt bredvid gränsstationen då ingen av dem får korsa den ödesmättade gränsen. Hemmet blir här inte bara den icke-plats de av nöd träffas på, utan även det potentiella hem alla berörda har i sina drömmar – ett hem utan vare sig gränser eller definitioner.
”Jag har befriat mig från ordet invandrare – jag vill inte bli svensk”, säger Sophie Vuković mamma prosaiskt till dottern i Shapeshifters, där språket graciöst skiftar från svenska till engelska och vidare till kroatiska. Till sist finner Sophie en slags frid av att återvända till födelselandet, det land som alltid funnits närvarande hos henne men ändå inte. Men, som hon samtidigt uttrycker det, så skapades själva konceptet med länder kanske aldrig för att omfamna sina invånare, utan snarare för att dela in och skära bort.
Och hur vi handskas med den mer eller mindre ofrivilliga verfremdungseffekt dessa gränser skapar ligger, som med så mycket annat, hos oss själva.
karolina.bergstroem@opulens.se
