FRAMTIDSMEDIUM. Virtual reality har på allvar tagit steget in i filmens värld. Karolina Bergström funderar på vad tekniken kan tänkas innebära för filmmediet och för vårt seende.
Inte nog med att årets upplaga av filmfestivalen Sundance hade sitt mest späckade virtual reality-program någonsin. En av festivalens snackisar blev försäljningen av vr-rymdserien Spheres, producerad av Black swan-regissören Darren Aronofsky. Det prestigefyllda brittiska dokumentärdistributionsbolaget Dogwoof köpte in virtual reality-dokumentären Zikr – A sufi revival, och dessutom premiärvisades en vr-adaption av Neil Gaimans barnbok Vargarna i väggen, rosad av bland andra Variety, som beskrivit den som ”magisk och mystisk”.
Att den ”uppslukande” virtual reality-tekniken nu på allvar tagit steget in i filmbranschen torde överraska många, även om en del förutspådde teknikens slutliga comeback redan för några år sedan. Efter en minst sagt darrig start, där grunden för dagens virtuella verklighet lades redan på sextiotalet med datavetaren Ivan Sutherlands experimentella 3D-skärm Sword of damocles, men där nittiotalens grafiskt undermåliga vr-experiment gav åskådaren en minst sagt åksjuk eftersmak, har vi de senaste åren kunnat se ett flertal varianter av nykonstruerade vr-glasögon och material av varierande kvalitet att fylla dem med. Och när till och med organ som FN och Unicef satsar stort på filmtekniken, med den virtuella flyktingdokumentären Clouds over Sidra som ett av de mer lyckade exemplen, är det bara att inse att det en gång bespottade bildmediet med all sannolikhet kommer sätta sitt avtryck även i filmen.
På vilket sätt är dock mer oklart. Fortfarande är virtual reality starkt förknippat med spelindustrin, även om tekniken i dag också används i terapeutiskt syfte – det finns till exempel en svensk forskning där virtual reality används för att bota spindelfobi. Ett par högupplösta vr-glasögon är knappast heller gratis med ett lägstapris på drygt fyratusen kronor, även om lågprislösningen Google Cardboard gjort det möjligt även för mindre bemedlade att ta del av den nya tekniken. Och så kvarstår förstås också frågan hur gemene filmskapare ställer sig till en filmteknik där det är åskådaren och inte de själva som bestämmer blickriktningar och bildutsnitt, och där 360-gradersvinkeln innebär ett helt nytt filmiskt tänkande.
Bortser man från dessa detaljer finns dock en hel del att vinna med vr-tekniken. Man kan utnyttja mediets egenskaper för att förstärka det egna berättandet, så till exempel i filmskaparen Jaysha Patels vr-dokumentär Notes to my father, som berättar om ett offer för trafficking. I en scen placeras vi i en tågvagn full av män, och upplevelsen av deras blickar på huvudpersonen alias åskådaren blir mångfalt starkare genom virtual reality-upplevelsen. ”Jag försökte få åskådaren att känna hur det är att vara den enda kvinnan i vagnen och att ha alla dessa män som tittar på dig, höra dem justera sina bälten och andas häftigt. Då kan man börja förstå hur det verkligen är att bli objektifierad”, menar Patel i en intervju i Guardian. Ett annat exempel är det svenskproducerade vr-projektet Oh deer i regi av Peter Pontikis, där åskådaren får se världen genom ett skadskjutet rådjurs ögon med jägare som letar sig allt närmare bytet i den mörka skogen.
Studier vid Stanford-universitetet har visat att virtual reality har bättre förutsättningar att väcka vår empati än något annat medium. Och kanske är det just i fråga om de mest brännande etiska frågorna som virtual reality-tekniken kommer att slå igenom filmiskt – där den har störst möjlighet att beröra, förklara och i förlängningen rent av förändra vårt sätt att se.
karolina.bergstroem@opulens.se
