TEATER. Rikard Rehnbergh har sett ”Den långa flykten”, i regi av Alexander Mørk Eidem, och konstaterar att ”föreställningen är som klippt och skuren för en spännande matinéupplevelse”. Men noterar också att det finns ett tydligt anarkistiskt budskap.
Den långa flykten av Richard Adams
Regi: Alexander Mørk Eidem
Lista över medverkande hittas här.
Kulturhuset Stadsteatern
Det finns en nyckelreplik i Richard Adams antropomorfiska epos ”Den långa flykten” om en skock vildkaniner som flyr en relativt trygg (fastän hierarkisk) tillvaro för en desto osäkrare fast samtidigt fortlevnadsbar framtid. Det är kapten Järnek som säger den: ”Människan nöjer sig inte förrän hon har fördärvat jorden och utrotat alla djuren!” Osäkert om det står så ordagrant i boken men det sägs så i Kulturhuset Stadsteaterns inscenering.
”Den långa flykten” är inte direkt en franchiseserie men romanen (som är allt annat än lättläst eller barnvänlig) kom ut 1972 och den tecknade filmen (mycket sevärd och i stycken kongenial med romanen) sex år senare, en lång tv-serie à 39 avsnitt av samma regissör, Martin Rosen, kom kring millennieskiftet samt en uppföljare, ”Flykten från Efrafa”, år 2003 (som inte alls håller samma höga klass och stringens som originalet). Nu är alltså turen kommen till teaterscenen och Kulturhuset Stadsteatern, i Sverige, och det är inte helt fel.
Föreställningen, i Alexander Mørk Eidems regi, är som klippt och skuren ge en spännande matinéupplevelse till både barnbarn (från 9 år) samt mor- och farföräldrar. Inte en utpräglad musikal men ändock med mycket musik och många musikaliska (som i musikal) inslag, vilket väl blivit något av Mørk-Eidems signum; han har gjort det förr på Kulturhuset Stadsteaterns scen med Kiplings ”Djungelboken”, Dahls ”Häxorna” och Dumas ”De tre musketörerna”.
Förutom en fond med en ömsom gyllengul och intensivt brinnande sol (ren kärnenergi), ömsom blodröd och illavarslande måne står en pylon i centrum på scenen. I toppen av pylon sitter en batterist (Anna Lund) som går loss på trummorna under hela föreställningen. Trummorna ledsagar skeendet och ger det en ytterligare nerv (som om det behövdes). Osökt kommer jag att tänka på Antonio Sánchez’ solobatteri i Alejandro González Iñárritus mästerverk ”Birdman” från 2014.
Två mobila ramper verkar som övrig rekvisita. Ramperna fungerar än som berg och kullar, än som båt och brygga, än som hål och hålor. Lika sinn- som uppslagsrikt.
Kaninerna försöker (som kanske tur är) inte ens likna kaniner utan ser mest ut som ett kamouflagemålat gäng ur ”Mad Max”, ”Robin Hood” eller ”Hunger Games”. Störst (publik)triumfer firar Jörgen Thorssons fiskmås Kehaar som från sitt fågelsperspektiv hjälper kaninerna. Med styrlinor i en sittsele sveper Kehaar gång efter annan över publiken, skriar och skrockar i högan sky och ger barnen high five och släpper en och annan slemmig fisk ur sitt grepp.
I boken har Adams skapat ett nyspråk, eller snarare kaninspråk, Lapine, som klingar något litet som Orwells Newspeak (”1984”) eller Burgess Nadsat (”A Clockwork Orange”) men kanske allra mest om den arabiskadoftande vokabulären, sufiflirten och mystiken i Frank Herberts Duneserie. ”Den långa flykten” är späckad av andlighet och översinnlighet och ligger, också där, således helt rätt i tiden: 52 år senare.
Boken, och filmen, har en tydlig politisk prägel. En klassisk allegori. De med illvilligt uppsåt och patriarkalt herravälde (läs: gubbvälde) tillskansar sig makt genom förtryck, hierarki, angiveri, lydnad och kuvning. Det har Mørk-Eidem spunnit vidare på genom att likna befälskaninerna vid rigida militärer och de utbrytande kaninerna vid frihetstörstande flyktingar. Militarismen förstärks av att militären bär militärgröna stridshjälmar, vinröda bombarjackor och stålhättade kängor. Mot det ställs separatisternas frihetlighet, affinitet, anarkism, direkt aktion och dito demokrati. Och vilka tror du vinner till slut?!
info@opulens.se
