KULTURGIGANTEN. Häromveckan såg jag bioaktuella Citizen Schein; en filmupplevelse som grep mig så djupt att den för min del följts av veritabla Harry Schein-dagar, då jag slukat såväl texter som film om denne intellektuelle socialdemokrat. En man vars betydelse för det sena 1900-talets kulturliv i Sverige svårligen kan överskattas.
Framför allt har jag fördjupat mig i den vackra, ambitiösa tegelstensvolymen Citizen Schein, tillkommen under redaktion av Lars Ilshammar, Peller Snickars och Per Vesterlund (och utgiven av Mediehistoriskt arkiv på Kungliga biblioteket). Förutom välskrivna texter av Anders Ferm och många andra innefattar boken även två dvd-skivor med sammanlagt över sex timmars speltid! Här finns bl.a. Scheins medverkan i Lasse Holmqvists Här har du ditt liv, 1984 med en rolig upptakt där Holmqvist som bartender försöker kidnappa Schein som vidhåller att whiskyn i glaset inte alls är Cutty Sark. Och där Schein sedan frenetiskt nekar medverkan i programmet – men efter fortsatta övertalningar (och kanske mer whisky) kommer han glatt instegande i studion.
På dessa dvd-skivor finns också, bland mycket annat, ett Kvällssöppet-program från 1971 där Nils Petter Sundgren och många andra ifrågasätter Scheins uttalade kvalitetskrav på film – och där programledaren Per Olov Enquist på ett sarkastiskt nedlåtande vis föreräder exakt den typ av vänster som några år senare skulle komma att gå så hårt fram åt många förment ”borgerliga personer” i den svenska offentligheten.
Harry Schein, med sin ovanliga air av både playboy och intellektuell, blev efterhand ”högvilt” för många inom vänstern. Något liknande hände ju även Olof Palme; Tage Erlanders kronprins som från slutet av 60-talet antogs vara rätt person för att få den unga generationen intresserad av socialdemokratisk politik. Men Palme kom som bekant aldrig riktigt i fas med den radikala 68-generationen och när sedan hippierörelsen allt mer övergick i en gröna-vågen-rörelse och Palme 1970 godkände bygget av ett oljeraffinaderi i oexploaterade Brofjorden, samt året efter även försvarade fällningen av Kungsträdgårdens almar, då stod det klart att socialdemokraterna hade förlorat slaget om de unga. Harry Schein och gode vännen Olof Palme fortsatte att spela tennis en gång i veckan – men deras inflytande marginaliserades i takt med att de kom i otakt med de unga generationerna.
Bland det mest intressanta på svenska biografer denna vår är, skulle jag vilja säga, Citizen Schein; en välgjord dokumentärfilm om en judisk yngling som med nöd och näppe undkom nazisterna efter deras ”Anschluss” av Österrike och istället kom till Sverige som ensamkommande flyktingbarn. Han fick arbete som dräng på en gård i Småland, men inte många år senare läste han till ingenjör, gjorde sig en förmögenhet på ett vattenreningspatent och blev med tiden en av det svenska samhällets mest inflytelserika och omtalade personer. Hade han inte varit den utpräglade individualist han var hade han mycket väl kunnat bli även kulturminister.
Nu blev han istället chef för Filminstitutet, en skapelse som helt och hållet var hans egen och som han med fast hand om rodret ansvarade för under ganska många år. Harry Scheins betydelse för svensk films utveckling under andra hälften av 1900-talet kan beskrivas mycket kort – den var enorm.
Den unge Harry Schein, som med sitt födgeni och känsla för personkontakter på hög nivå, nästlade sig allt djupare in i maktens korridorer – samtidigt som han med sin ursnygga modernistiska villa i Djursholm och med sin allmänt sobra stil personifierar det ”ljuva” 60-tal som delvis utgjorde Sverige fram till slutet av 60-talet, då allting krakelerade i takt med vietnamkrig och studentrevolt. Innan Hanoi-bombningarna satte igång var Schein i sitt rätta element – en svensk John Drake: elegant, världsvan, välformulerad och kvartslampebrun – alltid med en cigarrett eller drink i handen.
Schein hade inte fyllt 30 när han sa till sina vänner att han hade två mål livet: att bli miljonär och gifta sig med Sveriges vackraste kvinna. Några år senare var han gift med skådespelerskan Ingrid Thulin och ekonomiskt oberoende efter att ha sålt sitt vattenreningsföretag.
Filmen Citizen Schein (som mycket riktigt alluderar på klassikern Citizen Kane, om en fiktiv mediemagnat) sägs i första hand vara baserad på Scheins memoarer från 1980, men också på den bok jag inledningsvis nämnde, utkommen 2010, fyra år efter hans död. Det faktum att den volymen, liksom titeln, till stor del ligger till grund för filmen ter sig möjligen en aning problematiskt eftersom detta faktum faktiskt inte glasklart framstår när man ser den aktuella biofilmen. Maud Nycander, Jannike Åhlund och Kersti Grunditz Brennan, som gjort mängder av fynd i SVT:s arkiv och på andra ställen, ligger bakom filmen och de har också fått till intressanta intervjuer med kvarlevande vänner och kärlekar.
Harry Schein var en mångbegåvad, ofta framsynt man, och hans unika roll i den svenska offentligheten har här getts ett mycket vackert ärominne.
bjorn.gustavsson@opulens.se
