När teater blir till film gifts två medier samman i ett äktenskap med potential, där fasta bildvinklar både kan begränsa och berika och filmmediet ge nya dimensioner till det platsspecifika berättandet.
I bioaktuella Inte hela världen? förvandlar Mommy-regissören Xavier Dolan den rosade nittiotalspjäsen med samma namn till ett filmiskt kammardrama, där verkets litterära kvalitet vandrar sida vid sida med täta närbilder och utzoomade explosiva utbrott. Filmen, där en dödssjuk dramatiker återvänder till den dysfunktionella familj han inte träffat på tolv år, lyckas ringa in ett familjärt mikrokosmos i det enda hus, där i princip hela handlingen utom en enstaka biltur utspelar sig. Att se Inte hela världen? är på ett sätt som att sitta på teaterns första bänk och på allvar kunna skärskåda de medverkandes ansiktes, blickarna dem emellan och vikten i familjemedlemmarnas rappa replikskiften. Samtidigt är det inte vi själva utan kameran som väljer vilka vinklar publiken ska fokusera på, bilden som klipper från en person till en annan och den pålagda musiken som berättar för oss vilken sinnesstämning vi borde hamna i.
Nu är just Inte hela världen? ett skolexempel på hur scenframställningens kraft kan leva kvar även i filmatiseringen av en pjäs, med sin platsspecifika skildring av en skör kärnfamilj och med replikskiften som gränsar till det teatrala. Men teaterns värld har å sin sida också sedan länge omfamnat filmens dimensioner, för att med filmmediets inneboende mobilitet kunna berätta det som annars inte skulle gå. I Mats Eks Dramaten-uppsättning av Utvandrarna fick exempelvis en handhållen kamera visa publiken Karl-Oskars och Kristinas böljande atlantenöverfart under däck. Susanne Osten lät 3D-filmer utgöra skiftande scenografi i Unga Klaras Flygräddare, och den stockholmsbaserade forskningsscenen Rats Teater har låtit teaterpublik på Dramaten respektive i Husby ta del av en och samma pjäs som spelats upp på båda platser genom direkt visuell uppkoppling. Genom de olika uttryckssätten löper berättelsen som en röd transmedial tråd, för att nu använda det på snudd utslitna begreppet, och låter oss ana framtidens gränsöverskridande berättarmöjligheter.
Vad går då förlorat när den skrivna texten blir till kristallklara bilder, dömda att upprepas likadant i oändlighet till skillnad från teaterns mer flyktiga väsen? I bästa fall ingenting, som i exempelvis Mike Nichols genialiska tv-adaption av den Pulitzerprisbelönade teaterpjäsen Angels in America, där filmmediet lägger en ytterligare välscenograferad dimension till Tony Kushners åttiotalsdrama om den grymma hiv-epidemin i Reagans Amerika. Och att Milos Formans dynamiskt skildrade musikdramat Amadeus i sin tur baseras på en pjäs, är inget som lyser igenom vid första ögonkastet utöver den skickligt sammanvävda dramaturgin inklusive ödesmättad crescendo. Samtidigt böljar fransk-klassicismens tre dramaturgiska enheter – tiden, rummet och handlingen – fram och tillbaka mellan scenkonstens och filmens världar, för att ta några platsmässigt koncentrerat berättade exempel som Hard candy, Repet och Moon.
Mycket talar för att framtidens visuella berättande kommer att bli än mer gränsöverskridande. I höstas smälte exempelvis scenkonstduon Osynliga teatern samman teater och film i uppsättningen Det levda baklänges, där publiken inledningsvis fick bära virtual reality-hjälmar där en vr-film visade flyktingen Marwan Arkawis väg till Sverige, för att sedan få se samma person framför sig på Dramatens scen. Förhoppningsvis kommer nya digitala tekniker också att möjliggöra nya sätt att betrakta och ta till oss det som sker både på scenen och vita duken, och skapa nya väljbara dimensioner i filmatiserade pjäser som Inte hela världen
karolina.bergstroem@opulens.se
