REALISM. Vilka krav kan vi egentligen ställa på fiktiv realism? Karolina Bergström har tittat närmare på norska tv-serier, dogmafilm och slow-tv.
För en tid sedan behandlade Svenska Dagbladets Madeleine Levy i en krönika den norska succéserien Skam, där hon pekade på seriens oförmåga att på riktigt gå på djupet med tonårens alla vedermödor med sitt fokus på en grupp relativt privilegierade ungdomar. Nota bene att undertecknad inte själv sett mer än några avsnitt av serien och därför inte kan uttala sig specifikt om den saken – våra förväntningar på igenkänning och medial realism är inget nytt under solen. I höstas genomgick exempelvis TV4-serien Syrror en välförtjänt bashing för sitt lättsinniga hanterande av sjukvårdens vardag.
Vilka krav kan vi då egentligen ställa på filmisk och tv-mässig realism, och när blir verklighetskravet viktigare än den konstform det verkar i? När Lars von Trier tillsammans med några andra danska filmregissörer i mitten av 1990-talet spikade det så kallade dogma-manifestet, var det i syfte att skala av alla ”onödiga” attribut från filmskapandet. Ljuset skulle vara naturligt, ljudet inte pålagt och kameran definitivt inget annat än handhållen. Senare har även skräckfilmer som Blair witch project och Cloverfield tacksamt använt sig av den handhållna kameran i syfte att uppnå en slags filmisk verklighetskänsla. Vad gäller dogmarörelsen var det kanske inte så mycket den skakiga kameran och det grumliga fotot som skapade moderna klassiker som Festen och Idioterna, utan snarare ett skådespeleri till fulländning befriat från tekniska pålagor.
Men faktum är att verkligheten kan återfinnas även i det högst overkliga. Nyligen rosades bioaktuella Rouge one: A Star Wars story av kritiker för sina ruffigt realistiska stridsscener, där ett gråtande barn mitt i rymdimperiets skottlinje för tankarna till vår tids slagfält. Och visst blir det lättare för oss att leva oss in i berättelser som innehåller grader av igenkänning, även om handlingen i fråga utspelar sig på en galax långt långt borta. Den barockinspirerade Kocken, tjuven, hans fru och hennes älskare-regissören Peter Greenaway har å sin sida däremot inga anspråk på någon slags handlingsmässig realism – för den numer multimedieverkande filmskaparen, som även uttalat att ”vi måste göra oss av med kameran”, är dessutom den kvadratiska filmduken ett långt större hinder för det fria filmskapandet än något annat.
Hur intressant är då den absoluta realismen att se på? De senaste åren har norska public service-kanalen NRK gjort succé med sitt slow tv-koncept, där en sju timmar lång tågresa från Bergen till Oslo eller en månads direktsändning från fågelön Hornøya trollbundit en masspublik. Samtidigt skulle exempelvis en realistiskt skildrad klimatkatastroffilm locka långt färre åskådare än dagens mer dramatiska versioner – vi blir helt enkelt mer övertygade av plötsliga istider och blixtsnabba virus än av långsammare och mer verklighetsbaserade skildringar. Just detta är förmodligen också anledningen till att peak oil inte blivit tema för mer än en handfull filmer – en potentiell oljebrist gör sig helt enkelt inte lika bra på film.
Vad gäller handlingsmässig realism så ligger kanske skönheten, som med så mycket annat, i betraktarens öga för att dra den slitna klichén. Livet på en storstadsbaserad juicebar, eller för den delen för en grupp priviligierade norska medelklassungdomar, är inte mindre verkligt än något annat. Men det innebär givetvis inte att vi inte måste fortsätta att sträva efter en långt större bredd av berättelser i tv-serier och på film – historier som inte bara passerar flyktigt förbi utan som berör, påverkar och förändrar.
karolina.bergstroem@opulens.se
